¹ Och Mardokeus bad till Herren, i det att han tänkte på alla Herrens gärningar;

² han sade: »Herre, Herre, du konung som råder över alla, eftersom ju hela världen lyder under din makt och ingen finnes, som kan motsätta sig dig, när du vill frälsa Israel!

³ Du har ju skapat himmel och jord och allt underbart som finnes på jorden,

⁴ och du är herre över alla, och ingen finnes, som kan göra motstånd mot dig, som är Herren.

⁵ Du känner allt; du vet, Herre, att det icke är av förhävelse eller övermod eller månhet om egen ära som jag har vägrat att falla ned för den övermodige Haman,

⁶ ty jag skulle gärna kyssa hans fotsulor, om jag därmed kunde rädda Israel.

⁷ Nej, jag har handlat så för att icke sätta en människas ära över Guds ära. Jag vill icke falla ned för någon annan än för dig, min Herre; och det är icke av övermod som jag handlar så.

⁸ Och nu, Herre, vår konung, du Abrahams Gud, skona ditt folk; ty våra fiender hava vänt sina blickar mot oss i avsikt att fördärva oss, och de hava fattats av begär att tillintetgöra din urgamla arvedel.

⁹ Försmå icke din arvedel, den som du förlossade åt dig ur Egyptens land.

¹⁰ Hör min bön, och misskunda dig över din arvslott, och vänd vår sorg i festglädje, så att vi få leva och lovsjunga ditt namn, o Herre; och låt icke deras mun förstummas, vilka prisa dig.»

¹¹ Och hela Israel ropade med all makt; ty de sågo döden för sina ögon. ^{1 2 3 4}

1. 3. Neh 9,5
2. 4. Vish 12,14
3. 5. Est 3,2
4. 9. 5 Mos 9,26; Judit 8,20