efterträda Mose.

¹ Och Selofhads döttrar trädde fram Selofhads, som var son till Hefer, son till Gilead, son till Makir son till Manasse, av Manasses, Josefs sons, släkter. Och hans döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa.

² Dessa kommo nu inför Mose och prästen Eleasar och stamhövdingarna och hela menigheten, vid ingången till uppenbarelsetältet, och sade:

³ »Vår fader har dött i öknen, men han var icke med i den hop som rotade sig samman mot HERREN, Koras hop, utan han dog genom egen synd, och han hade inga söner.

⁴ Icke skall nu vår faders namn utplånas ur hans släkt för det att han icke hade någon son? Giv åt oss en besittning ibland vår faders bröder.»

⁵ och Mose bar fram deras sak inför HERREN.

⁶ Då talade HERREN till Mose och sade:

⁷ »Selofhads döttrar hava talat rätt. Du skall giva också dem en arvsbesittning bland deras faders bröder genom att låta deras faders arvedel övergå till dem.

⁸ Och till Israels barn skall du tala och säga: När någon dör utan att efterlämna någon son, skolen I låta hans arvedel övergå till hans dotter.

⁹ Men om han icke har någon dotter, så skolen I giva hans arvedel åt hans bröder.

¹⁰ Har han icke heller några bröder, så skolen I giva hans arvedel åt hans faders bröder.

¹¹ Men om hans fader icke har några broder, så skolen I giva hans arvedel åt närmaste blodsförvant inom hans släkt, och denne skall då taga den i besittning.» Detta skall vara en rättsstadga för Israels barn, såsom HERREN har bjudit Mose.

¹² Och HERREN sade till Mose: »Stig upp här på Abarimberget, så skall du få se det land som jag har givit åt Israels barn.

¹³ Men när du har sett det, skall också du samlas till dina fäder, likasom din broder Aron har blivit samlad till sina fäder;

¹⁴ detta därför att I, i öknen Sin, när menigheten tvistade med mig, voren gensträviga mot min befallning och icke villen hålla mig helig genom att skaffa fram vatten inför deras ögon.» Detta gällde Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin.

¹⁵ Och Mose talade till HERREN och sade:

¹⁶ »Må HERREN, den Gud som råder över allt kötts anda, sätta en man över menigheten,

¹⁷ som kan gå i spetsen för dem, när de draga ut eller vända åter, och som kan vara deras ledare och anförare, så att icke HERRENS menighet kommer att likna får som icke hava någon herde.»

¹⁸ HERREN svarade Mose: »Tag till dig Josua, Nuns son, ty han är en man i vilken ande är, och lägg din hand på honom.

¹⁹ Och för honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten, och insätt honom i hans ämbete inför deras ögon,

²⁰ och lägg något av din värdighet på honom, för att Israels barns hela menighet må lyda honom.

²¹ Och hos prästen Eleasar skall han sedan hava att inställa sig, för att denne genom urims[1] dom må hämta svar åt honom inför HERRENS ansikte. Efter hans ord skola de draga ut och vända åter, han själv och alla Israels barn med honom, hela menigheten.»

²² och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; han tog Josua och förde honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten.

²³ Och denne lade sina händer på honom och insatte honom i hans ämbete, såsom HERREN hade befallt genom Mose. [1] Se Urim och tummim i Ordförkl.