Elias och Baalsprofeternas offer på

Karmel. Elias bön om regn och

bönhörelsen.

¹ En lång tid härefter, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia; han sade: »Gå åstad och träd fram för Ahab, så skall jag sedan låta det regna på jorden.»¹

1. Jak 5,17

² Då gick Elia åstad för att träda fram för Ahab. Men hungersnöden var då stor i Samaria.

³ Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmästare; men Obadja dyrkade HERREN med stor iver.

⁴ Och när Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett hundra profeter och gömt dem, femtio man åt gången, i en grotta och försett dem med mat och dryck.

⁵ Ahab sade nu till Obadja: »Far igenom landet till alla vattenkällor och alla bäckar. Kanhända skola vi finna gräs, så att vi kunna behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa att slakta ned någon boskap.»

⁶ Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom. Ahab for en väg för sig, och Obadja for en annan väg för sig.

⁷ När nu Obadja färdades sin väg fram, fick han se Elia komma emot sig. Och han kände igen denne och föll ned på Sitt ansikte och sade: »Är du här, min herre Elia?»

⁸ Han svarade honom: »Ja. Gå och säg till din herre: 'Elia är här.'»

⁹ Då sade han: »Varmed har jag försyndat mig, eftersom du vill giva din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig?

¹⁰ Så sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke något folk eller något rike dit min herre icke har sänt för att söka efter dig; och om man har svarat: 'Han är icke här', så har han av det riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.

¹¹ Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'

¹² Om nu, när jag går ifrån dig, HERRENS Ande skulle rycka bort dig, jag vet icke vart, och jag likväl komme med ditt budskap till Ahab, så skulle han dräpa mig, när han icke funne dig. Och dock har ju jag, din tjänare, fruktat HERREN allt ifrån min ungdom.¹

1. 2 Kon 2,16; Apg 8,39

¹³ Har det icke blivit berättat för min herre vad jag gjorde, när Isebel dräpte HERRENS profeter, huru jag gömde ett hundra av HERRENS profeter, femtio man och åter femtio, i en grotta och försåg dem med mat och dryck?

¹⁴ Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!' -- för att han skall dräpa mig.»

¹⁵ Men Elia svarade: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare jag är, redan i dag skall jag träda fram för honom.»

¹⁶ Då gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom; och Ahab begav sig åstad för att möta Elia.

¹⁷ Och när Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: »Är du här, du som drager olycka över Israel?»

¹⁸ Han svarade: »Det är icke jag, som drager olycka över Israel, utan du och din faders hus, därmed att I övergiven HERRENS bud, och därmed att du följer efter Baalerna.¹

1. 1 Kon, 16.31

¹⁹ Men sänd nu bort och församla hela Israel till mig på berget Karmel, jämte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra hundra profeter, som äta vid Isebels bord.»

²⁰ Då sände Ahab omkring bland Israels barn och lät församla profeterna på berget Karmel.

²¹ Och Elia trädde fram för allt folket och sade: »Huru länge viljen I halta på båda sidor? Är det HERREN som är Gud, så följen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom.» Och folket svarade honom icke ett ord.¹

1. Jos 24,15; Dom 6,31

²² Då sade Elia till folket: »Jag allena är kvar såsom HERRENS Profet, och Baals profeter äro fyra hundra femtio man.¹

1. 1 Kon 19,10

²³ Må man nu giva oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända eld därpå, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den på veden, utan att tända eld därpå.

²⁴ Därefter mån I åkalla eder guds namn, men själv vill jag åkalla HERRENS namn. »Den gud som då svarar med eld, han vare Gud.» Allt folket svarade och sade. »Ditt förslag är gott.»

²⁵ Då sade Elia till Baals profeter: »Väljen ut åt eder den ena tjuren och reden till den, I först, ty I ären flertalet; åkallen därefter eder guds namn, men eld fån I icke tända.»

²⁶ Då togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och ropade: »Baal, svara oss.» Men icke ett ljud hördes, och ingen svarade. Och alltjämt haltade de åstad kring altaret som man hade gjort.¹

1. Hab 2,19

²⁷ När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: »Ropen ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna.»

²⁸ Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var, med svärd och spjut, så att blodet kom ut på dem.¹

1. 5 Mos 14,1

²⁹ När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt raseri, och höllo så på ända till den tid då spisoffret frambäres. Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen tycktes heller akta på dem.¹

1. 2 Mos 29,39; 4 Mos 28,3

³⁰ Och Elia sade till allt folket: »Träden hitfram till mig.» Så trädde nu allt folket fram till honom. Då satte han åter i stånd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.

³¹ Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar -- den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: »Israel skall vara ditt namn.»¹

1. 1 Mos 32,28.35,10; Jos 4,5.20; 2 Kon 17,34

³² Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två sea-mått.

³³ Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den på veden.

³⁴ Sedan sade han: »Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut vattnet över brännoffret och veden.» Han sade ytterligare: »Gören så ännu en gång.» Och de gjorde så för andra gången. Därefter sade han: »Gören så för tredje gången.» Och de gjorde så för tredje gången.

³⁵ Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lät fylla också graven med vatten.

³⁶ Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profeten Elia fram och sade: »HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bliva kunnigt att du är Gud i Israel, och att jag är din tjänare, och att det är på din befallning jag har gjort allt detta.»¹

1. 2 Mos 3,6; Matt 22,32

³⁷ Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förnimmer att det är du, HERRE, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan.»

³⁸ »Då föll HERRENS ed ned och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.¹

1. 3 Mos 9,24; Dom 6,21; 2 Krön 7,1

³⁹ När allt folket såg detta, föllo de ned på sina ansikten och sade: »HERREN är det som är Gud! HERREN är det som är Gud!»