Tillståndet under domartiden.

¹ Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim. Och han sade: »Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: 'Jag skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid.¹

1. 1 Mos 15,18.17,7; 5 Mos 29,14

² I åter skolen icke sluta förbund med detta lands inbyggare; I skolen bryta ned deras altaren.' Men I haven icke velat höra min röst. Vad haven I gjort! --¹

1. 2Mos. 23,32f. 34,12; 4 Mos 33,52; 2 Mos 7,2.12,3

³ Därför säger jag nu ock: 'Jag vill icke förjaga dem för eder, utan de skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva eder till en snara.'»¹

1. 5 Mos 7,16; Jos 23,13

⁴ När HERRENS ängel hade talat dessa ord till alla Israels barn, brast folket ut i gråt.

⁵ Och de gåvo den platsen namnet Bokim[2]; och de offrade där åt HERREN.

⁶ Sedan Josua hade låtit folket gå, drogo Israels barn åstad var och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning.¹

1. Jos 24,28

⁷ Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel.¹

1. Jos 24,31

⁸ Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra tio år gammal.¹

1. Jos 24,29

⁹ Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.

¹⁰ När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel.¹

1. 5 Mos 31,16

¹¹ Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade Baalerna.¹

1. 4 Mos 25,3.Dom 8,33; 2 Kon 1,2,6

¹² De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de HERREN.

¹³ Ty när de övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna,¹

1. Dom 10,6; 1 Sam 31,10; 1 Kon 11,5,33; 2Kon.23,13

¹⁴ upptändes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde stå emot sina fiender.¹

1. Dom 3,8.4,2; Ps 44,13; Jes 50,1

¹⁵ Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, så att de kommo i olycka, såsom HERREN hade hotat, och såsom HERREN hade svurit att det skulle gå dem, och de kommo i stor nöd.¹

1. 3 Mos 26,17.33; 5 Mos 28,15

¹⁶ Då lät HERREN domare[2] uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand.¹

1. Dom 3,9,15

¹⁷ Men de hörde icke heller på sina domare, utan lupo i trolös avfällighet efter andra gudar och tillbådo dem; de veko med hast av ifrån den väg som deras fäder hade vandrat, i lydnad för HERRENS bud, och gjorde icke såsom de.

¹⁸ När HERREN alltså lät någon domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand, så länge domaren levde; ty då de jämrade sig över sina förtryckare och plågare, förbarmade sig HERREN.¹

1. Dom 10,16

¹⁹ Men när domaren dog, vände de tillbaka och togo sig till vad fördärvligt var, ännu mer än deras fäder, så att de följde efter andra gudar och tjänade och tillbådo dem; de avstodo icke från sina gärningar och sin hårdnackenhet.

²⁰ Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, så att han sade: »Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag stadgade för deras fäder, och icke har velat höra min röst,

²¹ därför skall icke heller jag hädanefter fördriva för dem en enda man av de folk som Josua lämnade efter sig, när han dog;

²² ty jag skall med dem sätta Israel på prov, om de vilja hålla HERRENS väg och vandra därpå, såsom deras fäder hava hållit den, eller om de icke vilja det.»¹

1. Dom 3,4

²³ Alltså lät HERREN dessa folk bliva kvar och fördrev dem icke med hast; han gav dem icke i Josuas hand. [1] D. ä. de gråtande. [2] Se Domare i Ordförkl.