¹ De sjöngo Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:

² Att härförare förde an i Israel, att folket villigt följde dem -- loven HERREN därför!¹

1. Dom 4,10

³ Hören, I konungar; lyssnen, I furstar. Till HERRENS ära vill jag, vill jag sjunga, lovsäga HERREN, Israels Gud.

⁴ HERRE, när du drog ut från Seir, när du gick fram ifrån Edoms mark, då bävade jorden, då strömmade det från himmelen, då strömmade vatten ned ifrån molnen;¹

1. 2 Mos 19,16; 5 Mos 2,3.33,2; Ps 68,8.77,18.97,5; 114,7

⁵ bergen skälvde inför HERRENS ansikte, ja, Sinai inför HERRENS, Israels Guds, ansikte.

⁶ I Samgars dagar, Anats sons, i Jaels dagar lågo vägarna öde; vandrarna måste färdas svåra omvägar.¹

1. Dom 3,31

⁷ Inga styresmän funnos, inga funnos mer i Israel, förrän du stod upp, Debora, stod upp såsom en moder i Israel.¹

1. Dom 4,4

⁸ Man valde sig nya gudar; då nådde striden fram till portarna. Men ingen sköld, intet spjut var att se hos de fyrtio tusen i Israel.¹

1. 5 Mos 32,17; 1 Sam 13,19

⁹ Mitt hjärta tillhör Israels hövdingar och dem bland folket, som villigt följde;

¹⁰ ja, loven HERREN. I som riden på vita åsninnor, I som sitten hemma på mattor, och I som vandren på vägen, talen härom.

¹¹ När man under rop skiftar byte mellan vattenhoarna, då lovprisar man där HERRENS rättfärdiga gärningar, att han i rättfärdighet regerar i Israel. Då drog HERRENS folk ned till portarna.

¹² Upp, upp, Debora! Upp, upp, sjung din sång! Stå upp, Barak; tag dig fångar, du Abinoams son.

¹³ Då satte folkets kvarleva de tappre till anförare, HERREN satte mig till anförare över hjältarna.

¹⁴ Från Efraim kommo män som hade rotfäst sig i Amalek; Benjamin följde dig och blandade sig med dina skaror. Ned ifrån Makir drogo hövdingar åstad, och från Sebulon män som buro anförarstav.¹

1. Jos 17,1; Dom 12,15

¹⁵ Furstarna i Isaskar slöto sig till Debora; och likasom Isaskar, så gjorde ock Barak; ned i dalen skyndade man i dennes spår. Bland Rubens ätter höllos stora rådslag.

¹⁶ Men varför satt du kvar ibland dina fållor och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna? Ja, av Rubens ätter fördes stora överläggningar.

¹⁷ Gilead stannade på andra sidan Jordan. Och Dan varför -- dröjer han ännu vid skeppen? Aser satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han.¹

1. Jos 13,24.19,24,40

¹⁸ Men Sebulon var ett folk som prisgav sitt liv åt döden, Naftali likaså, på stridsfältets höjder.

¹⁹ Konungar drogo fram och stridde ja, då stridde Kanaans konungar vid Taanak, invid Megiddos vatten; men byte av silver vunno de icke.

²⁰ Från himmelen fördes strid, stjärnorna stridde från sina banor mot Sisera.¹

1. 2 Mos 14,24; Jos 10,12; Dom 4,15

²¹ Bäcken Kison ryckte dem bort, urtidsbäcken, bäcken Kison. Gå fram, min själ, med makt!¹

1. Dom 4,13

²² Då stampade hästarnas hovar, när deras tappra ryttare jagade framåt, framåt.

²³ Förbannen Meros, säger HERRENS ängel, ja, förbannen dess inbyggare, därför att de ej kommo HERREN till hjälp, HERREN till hjälp bland hjältarna.

²⁴ Välsignad vare Jael framför andra kvinnor, Hebers hustru, kainéens, välsignad framför alla kvinnor som bo i tält!¹

1. Dom 4,17; Judit 13,18

²⁵ Vatten begärde han; då gav hon honom mjölk, gräddmjölk bar hon fram i högtidsskålen.

²⁶ Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen, sin högra hand efter arbetshammaren med den slog hon Sisera och krossade hans huvud, spräckte hans tinning och genomborrade den.

²⁷ Vid hennes fötter sjönk han ihop, föll omkull och blev liggande; ja, vid hennes fötter sjönk han ihop och föll omkull; där han sjönk ihop, där föll han dödsslagen.

²⁸ Ut genom fönstret skådade hon och ropade, Siseras moder, ut genom gallret: »Varför dröjer väl hans vagn att komma? Varför äro de så senfärdiga, hans vagnshästars fötter?»

²⁹ Då svara de klokaste av hennes hovtärnor, och själv giver hon sig detsamma svaret:

³⁰ »Förvisso vunno de byte, som de nu utskifta: en flicka, ja, två åt envar av männen, byte av praktvävnader för Siseras räkning, byte av praktvävnader, brokiga tyger; en präktig duk, ja, två brokiga dukar för de fångnas halsar.»

³¹ Så må alla dina fiender förgås, o HERRE. Men de som älska honom må likna solen, när den går upp i hjältekraft. Och landet hade nu ro i fyrtio år.¹

1. Ps 19,6; Matt 13,43