¹ Då Israel ung var, hade jag honom kär, och kallade honom, min son, utur Egypten.

² Men när man nu kallar honom, så vända de sig bort, och offra Baalim, och röka inför beläte.

³ Jag tog Ephraim i hans arm, och ledde honom; men de hafva nu förgätit, huru jag halp dem.

⁴ Jag lät dem draga ett lustigt ok, och gå med mjuka tömmar: och jag tog oket utaf dem, och gaf dem foder;

⁵ På det han ju icke skulle vända sig åt Egypti land igen. Så är nu Assur vorden deras Konung; ty de ville intet omvända sig.

⁶ Derföre skall svärdet komma öfver deras städer, och skall förtära och uppfräta deras bommar, för deras anslags skull.

⁷ Mitt folk hafver ingen lust till att vända sig till mig och ehuru man predikar dem, så skickar sig dock ingen till att höra.

⁸ Hvad skall jag göra af dig, Ephraim? Huru skall jag dock plåga dig, Israel? Skall jag icke med rätto göra såsom Adama, och tillpynta dig lika som Zeboim? Men mitt hjerta hafver ett annat sinne; min barmhertighet är så brinnande;

⁹ Att jag icke göra vill efter mina grymma vrede, eller vända mig till att jag platt förderfvar Ephraim; ty jag är Gud, och icke menniska, och är den Helige ibland dig dock skall mitt rike icke vara i stadenom.

¹⁰ Då skall man efterfölja Herran, och han skall ryta såsom ett lejon; och när han ryter, så skola de förskräcka sig, som vesterut äro.

¹¹ Och de uti Egypten skola ock förskräckas, såsom en fogel; och de i Assurs land, lika som dufvor; och jag vill sätta dem uti sin hus, säger Herren.

¹² Uti Ephraim är allstädes afguderi emot mig, och i Israels hus falsk Gudstjenst; men Juda håller sig ännu fast intill Gud, och till den rätta heliga Gudstjensten.