¹ Då nu Konungen satt i sitt hus, och Herren hade honom ro gifvit för alla hans fiendar allt omkring;

² Sade han till den Propheten Nathan: Si, jag bor uti cedrehus, och Guds ark bor under tapeter.

³ Nathan sade till Konungen: Gack, allt det du hafver i ditt hjerta, det gör; ty Herren är med dig.

⁴ Men om natten kom Herrans ord till Nathan, och sade:

⁵ Gack och säg till min tjenare David: Detta säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus, att jag deruti bo skulle?

⁶ Hafver jag dock intet bott i något hus, ifrå den dag, jag förde Israels barn utur Egypten, allt intill denna dag; utan jag hafver vandrat i tabernakel och hyddor.

⁷ Ehvart jag med alla Israels barn vandrade, hafver jag ock någon tid talat med någro Israels slägt, den jag befallt hafver att föda mitt folk, och sagt: Hvi hafven I icke byggt mig ett cedrehus?

⁸ Så skall du nu säga minom tjenare David: Detta säger Herren Zebaoth: Jag hafver tagit dig utaf markene, der du gick efter fåren, att du skulle vara en Förste öfver mitt folk Israel.

⁹ Och hafver varit med dig, ehvart du gångit hafver; och hafver utrotat alla dina fiendar för dig, och hafver gjort dig ett stort namn, såsom de storas namn på jordene.

¹⁰ Och jag vill sätta mino folke Israel ett rum, och plantera det så, att det skall der blifva, och icke yttermera rördt varda; och orättfärdighetenes barn skola icke mera tränga det, såsom tillförene;

¹¹ Och ifrå den tid jag skickade domare öfver mitt folk Israel; och jag skall gifva dig ro för alla dina fiendar. Och Herren förkunnar dig, att Herren vill göra dig ett hus.

¹² När nu din tid förliden är, att du afsomnad äst med dina fäder, skall jag uppväcka dina säd efter dig, som af ditt lif komma skall; honom skall jag stadfästa hans rike.

¹³ Han skall bygga mino Namne ett hus; och jag skall stadfästa hans rikes stol till evig tid.

¹⁴ Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; om han gör något illa, skall jag straffa honom med menniskoris, och med menniskors barnas hugg.

¹⁵ Men min barmhertighet skall icke ifrå honom vänd vara, såsom jag vände henne ifrå Saul, den jag för dig borttagit hafver.

¹⁶ Men ditt hus och ditt rike skall blifva ståndandes för dig evinnerliga; och din stol skall stadig blifva till evig tid.

¹⁷ Då nu Nathan hade sagt David all dessa orden, och alla denna synena,

¹⁸ Kom Konung David, och satte sig för Herranom, och sade: Ho är jag, Herre, Herre? Och hvad är mitt hus, att du hafver låtit mig komma härtill?

¹⁹ Dertill hafver det icke tyckt dig vara nog, Herre, Herre; utan du hafver ock talat till dins tjenares hus om tillkommande ting i längdene. Är det menniskorätt, Herre, Herre?

²⁰ Och hvad skulle David mer tala med dig? Du känner din tjenare, Herre, Herre.

²¹ För ditt ords skull, och efter ditt hjerta hafver du all denna stora tingen gjort, att du det dinom tjenare förkunna ville.

²² Derföre äst du ock mycket aktad, Herre Gud; ty det är ingen såsom du, och är ingen Gud, utan du, efter allt det vi med vår öron hört hafve.

²³ Förty hvar är ett folk på jordene, såsom ditt folk Israel? För hvilkets skull Gud är gången till att förlossa sig ett folk, och göra sig ett Namn, och göra sådana stor och förskräckelig ting på ditt land för dino folke, som du dig förlossade utur Egypten, ifrå Hedningarna och deras gudar.

²⁴ Och du hafver tillredt dig ditt folk Israel, dig till folk i evig tid; och du, Herre, äst deras Gud vorden.

²⁵ Så stadfäst nu, Herre Gud, ordet i evighet, det du öfver din tjenare, och öfver hans hus sagt hafver, och gör såsom du sagt hafver.

²⁶ Så blifver ditt Namn stort i evighet, så att man skall säga: Herren Zebaoth är Gud öfver Israel; och dins tjenares Davids hus varder fast för ditt ansigte.

²⁷ Ty du, Herre Zebaoth, du Israels Gud, hafver öppnat dins tjenares öra, och sagt: Jag skall bygga dig ett hus; derföre hafver din tjenare funnit sitt hjerta, att han denna bönena till dig bedja skulle.

²⁸ Nu, Herre, Herre, du äst Gud, och din ord skola vara sanning; du hafver detta goda talat öfver din tjenare.

²⁹ Så tag nu till, och välsigna dins tjenares hus, att det blifver evigt för dig; ty du Herre, Herre, hafver det talat; och med din välsignelse skall dins tjenares hus välsignadt varda till evig tid.