¹ Då nu Sauls son hörde, att Abner var död i Hebron, föll honom händer ned, och hela Israel vardt bedröfvad.

² Så voro två män höfvitsmän öfver krigsfolket under Sauls son; den ena het Baana, den andre Rechab, Rimmons den Beerothitens söner, utaf BenJamins barn; ty Beeroth vardt ock räknad under BenJamin;

³ Och de Beerothiter voro flydde till Gitthaim, och der främlingar vordne, allt intill denna dag.

⁴ Hade ock Jonathan, Sauls son, en son; han var ofärdig i fötterna, och var fem åra gammal, då tidenden kommo om Saul och Jonathan utaf Jisreel; och hans amma tog honom upp, och flydde; och i det hon hastade, och flydde, föll han, och vardt halt; och han het MephiBoseth.

⁵ Så gingo nu Rimmons den Beerothitens söner, Bechab och Baana, bort, och kommo till Isboseths hus, då dagen var hetast; och han låg på sine säng om middagen, och sof.

⁶ Och de kommo i huset till att hem ta hvete; och stungo honom i buken, och rymde sin väg.

⁷ Ty då de kommo i huset, låg han på sine säng i sin sängakammar, och de stungo honom ihjäl, och höggo honom hufvudet af; och togo hans hufvud, och gingo bort den vägen på slättmarkene, i den hela nattene.

⁸ Och båro Isboseths hufvud till David i Hebron, och sade till Konungen: Si, der är Isboseths hufvud, Sauls sons, din fiendas, som stod efter dina själ; Herren hafver i dag hämnat min herra Konungen på Saul och hans säd.

⁹ Då svarade David, och sade till dem: Så visst som Herren lefver, som mina själ utur all bedröfvelse frälst hafver;

¹⁰ Den som mig bådade, och sade: Saul är död, och mente att han var ett godt bådskap, den tog jag fatt, och drap honom i Ziklag, den jag skulle tidendeslön gifvit.

¹¹ Och desse ogudaktige männerna hafva ihjälslagit en oskyldig man, uti hans hus, på hans säng? Ja, skulle jag icke utkräfva hans blod utur edra händer, och taga eder utaf jordene?

¹² Och David böd sina unga män, och de slogo dem ihjäl, och höggo dem händer och fötter af, och hängde dem vid dammen i Hebron; men Isboseths hufvud togo de, och begrofvo det i Abners graf, i Hebron.