¹ Då sade Salomo: Herren hafver sagt, att han vill bo i mörkrena.

² Och jag hafver byggt ett hus dig till boning, och ett säte, der du bo skall till evig tid.

³ Och Konungen vände sitt ansigte, och välsignade hela Israels menighet; ty hela Israels menighet stod;

⁴ Och han sade: Lofvad vare Herren Israels Gud, som genom sin mun till min fader David talat, och med sine hand fullkomnat hafver, då han sade:

⁵ Efter den tiden, att jag mitt folk utur Egypti land förde, hafver jag ingen stad utvalt i alla Israels slägter, der ett hus att bygga, så att mitt Namn der vara skulle; hafver ej heller någon man utvalt, att han skulle vara en Förste öfver mitt folk Israel;

⁶ Men Jerusalem hafver jag utvalt, att mitt Namn der vara skall; och David hafver jag utvalt, att han skall vara öfver mitt folk Israel.

⁷ Och då min fader David i sinnet hade att bygga Herrans Israels Guds Namne ett hus,

⁸ Sade Herren till min fader David: Du hafver gjort väl, att du hafver i sinnet att bygga mino Namne ett hus;

⁹ Dock skall du icke bygga det huset, utan din son, som utaf dina länder komma skall, han skall bygga mino Namne hus.

¹⁰ Så hafver nu Herren stadfäst sitt ord, som han talat hafver; ty jag är uppkommen uti mins faders Davids stad, och sitter på Israels stol, såsom Herren sagt hafver; och hafver byggt ett hus Herrans Namne Israels Guds;

¹¹ Och hafver satt deruti arken, der Herrans förbund uti är, det han med Israels barn gjort hafver.

¹² Och han gick fram för Herrans altare, i hela Israels menighets närvaro, och uträckte sina händer;

¹³ Ty Salomo hade gjort en kopparkettil, och satt honom midt i gården, fem alnar lång och bred, och tre alnar hög: till den samma gick han, och föll neder på sin knä inför hela Israels menighet, och uträckte sina händer upp åt himmelen;

¹⁴ Och sade: Herre Israels Gud, det är ingen Gud dig liker, antingen i himmelen eller på jordene; du som håller förbund och barmhertighet dinom tjenarom, som vandra för dig af allt hjerta.

¹⁵ Du hafver hållit din om tjenare David, minom fader, hvad du honom sagt hafver; med dinom mun hafver du sagt det, och med dine hand hafver du fullkomnat det, såsom det nu i denna dag tillgår.

¹⁶ Nu, Herre Israels Gud, håll dinom tjenare David, minom fader, hvad du till honom talat hafver, och sagt: Dig skall icke fattas en man för mig, som sitta skall på Israels stol; dock, såframt din barn förvara sina vägar, att de vandra i min lag, såsom du för mig vandrat hafver.

¹⁷ Nu, Herre Israels Gud, låt din ord sann varda, som du dinom tjenare David sagt hafver.

¹⁸ Ty menar du ock, att Gud bor när menniskomen på jordene? Si, himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa dig; huru skulle då detta huset göra det, som jag byggt hafver?

¹⁹ Men vänd dig, Herre, min Gud, till dins tjenares bön, och till hans begär, att du ville höra den bön och bedjande, som din tjenare för dig gör;

²⁰ Att din ögon måga blifva öppne öfver detta hus dag och natt; öfver det rum, som du lofvat hafver, att ditt Namn der vara skall; att du ville höra den bön, som din tjenare på detta rum görandes varder.

²¹ Så hör nu dins tjenares, och dins folks Israels bön, som de bedjande varda i detta rum; och hör dertill ifrå det rum, der du bor i himmelen; och när du hörer, att du ville ock nådelig vara.

²² Om någor syndar emot sin nästa, och honom varder en ed pålagd, som han svärja skall; och den eden kommer för ditt altare i desso huse;

²³ Att du ville då höra af himmelen, och skaffa dinom tjenare rätt; att du ville vedergälla dem ogudaktiga, och gifva honom hans väg på hans hufvud, och gifva dem rättfärdiga rätt; och att du gifver honom efter hans rättfärdighet.

²⁴ Om ditt folk Israel för sina fiendar slaget varder, efter de emot dig syndat hafva; och de omvända sig, och bekänna ditt Namn, bedja och begära för dig i desso huse;

²⁵ Att du ville då höra dertill af himmelen, och vara dins folks Israels synder nådelig, och låta dem komma uti det land, som du dem och deras fäder gifvit hafver;

²⁶ Om himmelen tillyckt varder, så att intet regnar, efter de emot dig syndat hafva; och de bedja i detta rum, och bekänna ditt Namn, och omvända sig ifrå sina synder, sedan du dem ödmjukat hafver;

²⁷ Att du då ville höra dem i himmelen, och vara dina tjenares och dins folks Israels synder nådelig, att du lärer dem en god väg, der de uti vandra måga; och låter regna på ditt land, som du dino folke gifvit hafver till besittning.

²⁸ Om en hunger varder i landena, eller pestilentie, eller torka, brand, gräshoppor, gräsmatkar; eller om deras fiendar i landet belägga deras portar; eller eljest någor plåga eller krankhet;

²⁹ Den då beder, eller begärar ibland allahanda menniskor, och ibland allt ditt folk Israel, då någor sina plågo och vedermödo känner, och uträcker sina händer till detta huset;

³⁰ Att du då ville höra dertill af himmelen, af dins bonings säte, och vara nådelig, och gifva hvarjom och enom efter alla hans vägar, efter som du känner hans hjerta; ty du allena känner menniskors barnas hjerta;

³¹ På det att de skola frukta dig, och vandra på dina vägar alla dagar, så länge som de lefva i landet, som du våra fäder gifvit hafver.

³² Om ock en främmande, som icke är utaf ditt folk Israel, kommer af fjerran land, för ditt stora Namn och mägtiga hand och uträckta arms skull, och beder i desso huse;

³³ Att du ville höra dertill af himmelen, af dins bonings säte, och göra allt det, der han dig om åkallar; på det att all folk på jordene måga känna ditt Namn och frukta dig såsom ditt folk Israel, och förnimma att detta hus, som jag byggt hafver, efter ditt Namn nämndt är.

³⁴ Om ditt folk utdrager i strid emot sina fiendar, den vägen som du dem sändandes varder, och de bedja till dig på den vägen emot denna staden, som du utvalt hafver, och till det hus, som jag dino Namne byggt hafver;

³⁵ Att du då ville höra deras bön och begär af himmelen, och hjelpa dem till deras rätt.