¹ Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt över människorna är det,

² när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav, utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och en usel plåga.

³ Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster.

⁴ Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn;

⁵ det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett sådant har bättre ro än han.

⁶ Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta något gott -- gå icke ändå alla till samma mål?

⁷ All människans möda är för hennes mun, och likväl bliver hennes hunger icke mättad.

⁸ Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad båtar det den fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?

⁹ Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med begäret. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

¹⁰ Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var vad en människa skulle bliva. Och hon kan icke gå till rätta med honom som är mäktigare än hon själv.

¹¹ Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar fåfängligheten, vad förmån har man därav?