¹ En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster.

² Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.

³ Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt.

⁴ Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk:

⁵ »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.»

⁶ Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.

⁷ Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.

⁸ Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.

⁹ Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;

¹⁰ ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;

¹¹ jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.

¹² Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.

¹³ Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?

¹⁴ Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.

¹⁵ Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

¹⁶ Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan,

¹⁷ du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?

¹⁸ Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.

¹⁹ Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek.

²⁰ Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du!

²¹ Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

²² I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:

²³ den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.»