73 Psalmen

Den frommes tröst vid de ogudaktigas

lycka.

¹ En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.

² Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;

³ ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.

⁴ Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.

⁵ De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.

⁶ Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.

⁷ Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.

⁸ De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.

⁹ Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;

¹⁰ därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.

¹¹ Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»

¹² Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.

¹³ Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;

¹⁴ jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.

¹⁵ Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.

¹⁶ När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,

¹⁷ till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.

¹⁸ Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.

¹⁹ Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.

²⁰ Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.

²¹ När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,

²² då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

²³ Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.

²⁴ Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.

²⁵ Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

²⁶ Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

²⁷ Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

²⁸ Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.