¹ Men Konung Salomo älskade många utländska qvinnor, Pharaos dotter, och Moabitiskor, Ammonitiskor, Edoinitiskor, Zidonitiskor och Hetheerskor;

² Af sådant folk, der Herren Israels barnom om sagt hade: Går icke till dem, och låter dem icke komma till eder; de varda förvisso bevekande edor hjerta efter sina gudar. Till dessa gaf sig Salomo, till att älska dem.

³ Och han hade sjuhundrad hustrur, Förstinnor, och trehundrad frillor; och hans hustrur bevekte hans hjerta.

⁴ Och då han nu gammal var, bevekte hans hustrur hans hjerta efter främmande gudar, så att hans hjerta icke var fulleliga med Herranom hans Gud, såsom hans faders Davids hjerta.

⁵ Alltså vandrade Salomo efter Astoreth, deras gud af Zidon, och Milcom, de Ammoniters styggelse.

⁶ Och Salomo gjorde det ondt var för Herranom, och följde icke Herran alldeles, såsom hans fader David.

⁷ Då byggde Salomo en höjd till Chemos, de Moabiters styggelse, på berget som för Jerusalem ligger; och till Molech, de Ammoniters styggelse.

⁸ Alltså gjorde Salomo allom sinom utländskom hustrum, de der för sina gudar rökte och offrade.

⁹ Och Herren vardt vred på Salomo, att hans hjerta ifrå Herranom Israels Gud afvändt var, den honom två gånger synts hade;

¹⁰ Och honom härom budit hade, att han icke skulle vandra efter andra gudar; och hade dock icke hållit det honom Herren budit hade.

¹¹ Derföre sade Herren till Salomo: Efter sådant är skedt med dig, och du hafver mitt förbund och min bud icke hållit, som jag dig budit hafver, så vill jag ock, rifva riket ifrå dig, och gifva det dinom tjenare.

¹² Dock i din tid vill jag icke göra det, för dins faders Davids skull; utan af dins sons hand vill jag rifva det.

¹³ Dock vill jag icke allt riket afrifva; ena slägt vill jag gifva dinom son, för min tjenares Davids skull, och för Jerusalems skull, det jag utvalt hafver.

¹⁴ Och Herren uppväckte Salomo en fienda, Hadad den Edomeen, af Konungsligo säd, hvilken var i Edom.

¹⁵ Ty då David var i Edom, och Joab den härhöfvitsmannen drog upp till att begrafva de slagna, slog han allt det mankön var i Edom.

¹⁶ Förty Joab blef der sex månader, och hele Israel, intilldess han utrotade allt det mankön var i Edom.

¹⁷ Då flydde Hadad, och med honom någre män Edomeer af hans faders tjenare, så att de kommo uti Egypten; men Hadad var en ung dräng.

¹⁸ Och de stodo upp ifrån Midian, och kommo till Paran, och togo män med sig utaf Paran, och kommo uti Egypten titt Pharao, Konungen i Egypten. Han gaf honom ett hus, och förenämnd spis, och fick honom ett land in.

¹⁹ Och Hadad fann stora nåd för Pharao, så att han ock gaf honom sina hustrus, Drottningenes Tahpenes syster, till hustru.

²⁰ Och Tahpenes syster födde honom Genubath sin son; Och Tahpenes födde honom upp i Pharaos hus; så att Genubath var i Pharaos huse ibland Pharaos barn.

²¹ Då nu Hadad hörde uti Egypten, att David afsomnad var med sina fäder, och att Joab härhöfvitsmannen var död, sade han till Pharao: Låt mig draga i mitt land.

²² Pharao sade till honom: Hvad fattas dig när mig, att du vill draga till ditt land? Han sade: Intet; utan låt mig fara.

²³ Än uppväckte honom Gud en fienda, Reson, ElJada son, hvilken ifrå sin herra HadadEser, Konungen i Zoba, flydd var;

²⁴ Och församlade emot honom män, och vardt en höfvitsman för krigsknektar, den tid David slog dem ihjäl; och drogo till Damascon, och bodde der, och voro rådande i Damascon.

²⁵ Och han var Israels fiende, så länge Salomo lefde. Det är den skadan, som Hadad led; derföre hade han en vämjelse emot Israel, och blef rådandes i Syrien.

²⁶ Dertill Jerobeam, Nebats son, en Ephrateer af Zareda, Salomos tjenare; och hans moder het Zeruga, en enka; hof också handena upp emot Konungen.

²⁷ Och detta är saken, hvarföre han upphof handena emot Konungen: då Salomo byggde Millo, slöt han igen ett gap på sins faders Davids stad.

²⁸ Och Jerobeam var en stridsam man; och då Salomo såg att mannen var snäll, satte han honom öfver alla Josephs hus utskylder.

²⁹ Men det begaf sig på den tiden, att Jerobeam gick utaf Jerusalem, och Propheten Ahia af Silo fann honom på vägenom; och han hade en ny mantel uppå; och de voro både allena på markene.

³⁰ Och Ahia fattade den nya mantelen, som han på hade, och ref honom sönder i tolf stycker;

³¹ Och sade till Jerobeam: Tag tio stycker till dig; förty så säger Herren Israels Gud: Si, jag skall rifva riket utu Salomos hand, och gifva dig tio slägter.

³² En slägt skall han hafva för min tjenares Davids skull, och för staden Jerusalems skull, den jag utvalt hafver utur alla Israels slägter;

³³ Derföre att de hafva öfvergifvit mig, och tillbedit Astoreth, de Zidoniers gud, Chemos, de Moabiters gud, och Milcom, Ammons barnas gud, och icke vandrat i mina vägar, så att de måtte gjort hvad mig behagade, min bud och rätter, såsom David hans fader.

³⁴ Jag vill ock icke taga hela riket utu hans hand; utan jag vill göra honom till en Första i hans lifstid, för Davids min tjenares skull, den jag utvalt hafver, den min bud och rätter hållit hafver.

³⁵ Utu hans sons hand vill jag taga riket, och vill gifva dig tio slägter;

³⁶ Och hans son ena slägt, på det min tjenare David ju allstädes hafver ena lykto för mig uti den staden Jerusalem, den jag mig utvalt hafver, att jag mitt Namn der sätta skulle.

³⁷ Så vill jag nu taga dig, att du skall råda öfver allt det ditt hjerta begärar; och skall vara Konung öfver Israel.

³⁸ Om du nu vill höra allt det jag dig bjudandes varder, och vandra i mina vägar, och göra hvad mig behagar, så att du håller mina rätter och bud, såsom min tjenare David gjort hafver, så vill jag vara med dig, och bygga dig ett beständigt hus, såsom jag David byggt hafver, och vill gifva dig Israel;