¹ Och Achab sade till Isebel allt det Elia gjort hade; och huru han hade dräpit alla Baals Propheter med svärd.

² Då sände Isebel ett båd till Elia, och lät säga honom: Gudarne göre mig det och det, om jag icke, i morgon vid denna tiden, gör dine själ såsom ene af dessas själar.

³ Då han det såg, stod han upp, och gick hvart han ville, och kom till BerSeba i Juda, och lät der sin dräng.

⁴ Men han gick bort uti öknena ena dagsreso, och kom derin, och satte sig under ett enebärsträ, och bad att hans själ måtte dö, och sade: Det är nog. Så tag nu, Herre, mina själ; jag är icke bättre än mine fäder.

⁵ Och han lade sig, och sof under enebärsträt. Och si, Ängelen tog uppå honom, och sade till honom: Statt upp, och ät.

⁶ Och han såg sig om; och si, vid hans hufvud låg ett glödbakadt bröd, och en kanna med vatten. Och då han ätit och druckit hade, lade han sig åter till att sofva.

⁷ Och Herrans Ängel kom till honom annan gången igen, och tog på honom, och sade: Statt upp, och ät; ty du hafver en stor väg för dig.

⁸ Och han stod upp, och åt, och drack, och gick af den matens kraft fyratio dagar och fyratio nätter intill Guds berg Horeb;

⁹ Och kom der uti ena kulo, och blef der öfver nattena. Och si, Herrans ord kom till honom, och sade till honom: Hvad gör du här, Elia?

¹⁰ Han sade: Jag hafver haft nit om Herran Gud Zebaoth; förty Israels barn hafva öfvergifvit ditt förbund, och nederbrutit din altare, och dräpit dina Propheter med svärd; och jag är allena igenblifven, och de fara efter att de måga taga mig lifvet af.

¹¹ Han sade: Gack härut, och stig upp på berget inför Herran. Och si, Herren gick der framom, och ett stort starkt väder, som bröt berg, och sönderbråkade hällar inför Herranom; men icke var Herren i vädrena. Efter vädret kom en jordbäfning; men icke var Herren i jordbäfningen.

¹² Och efter jordbäfningen kom en eld; men icke var Herren i eldenom. Och efter elden kom ett ljud af ett sakta väder.

¹³ Då Elia det hörde, skylde han sitt ansigte med sin mantel, och gick ut, och steg i dörrena af kulone; och si, då kom en röst till honom, och sade: Hvad hafver du här göra, Elia?

¹⁴ Han sade: Jag hafver haft nit om Herran Gud Zebaoth; förty Israels barn hafva öfvergifvit ditt förbund, nederbrutit din altare, dräpit dina Propheter med svärd; och jag är allena igenblifven, och de stå derefter, att de måga taga mig lifvet af.

¹⁵ Men Herren sade till honom: Gack din väg igen, genom öknena in i Damascon; och gack derin, och smörj Hasael till Konung öfver Syrien;

¹⁶ Och Jehu, Nimsi son, till Konung öfver Israel; och Elisa, Saphats son, af AbelMehola, till en Prophet i din stad.

¹⁷ Och skall ske, att den som undslipper Hasaels svärd, honom skall Jehu dräpa; och den som undslipper Jehu svärd, honom skall Elisa dräpa.

¹⁸ Och jag skall låta igenblifva sjutusend i Israel, nämliga all knä som sig icke hafva böjt för Baal, och hvar och en mun som honom icke kysst hafver.

¹⁹ Och han gick dädan, och fann Elisa, Saphats son, der han plöjde med tolf par oxar, och han var sjelf ibland de tolf; och Elia gick till honom, och kastade sin mantel öfver honom.

²⁰ Men han öfvergaf oxarna, och lopp efter Elia, och sade: Låt mig kyssa min fader, och mina moder, så vill jag följa dig efter. Han sade till honom: Gack, och kom igen; ty jag hafver något beställa med dig.

²¹ Och han lopp åter ifrå honom, och tog ett par oxar, och offrade dem, och kokade köttet med träredskapen till oxarna, och gaf folket, att de åto; och stod upp, och följde Elia efter och tjente honom.