¹ Och kom en Herrans Ängel upp ifrå Gilgal till Bochim, och sade: Jag förde eder utur Egypten, och lät eder komma in uti det land, som jag edra fäder svorit hade, och sade: Jag skall icke göra mitt förbund med eder ogildt i evig tid;

² Att I icke skullen göra något förbund med detta lands inbyggare, utan skullen bryta deras altare omkull; men I hafven intet lydt mine röst. Hvi hafven I det gjort?

³ Sade jag ock med: Jag vill icke fördrifva dem för eder; att de skola vara eder till snaro, och deras gudar eder till nät.

⁴ Och då Herrans Ängel dessa orden sagt hade till all Israels barn, hof folket sina röst upp, och gret;

⁵ Och kallade det rummet Bochim, och offrade der Herranom.

⁶ Ty då Josua hade släppt folket ifrå sig, och Israel var dragen hvar till sin arfvedel, till att intaga landet,

⁷ Tjente folket Herranom, så länge Josua lefde, och de äldste, som länge lefde efter Josua, och sett hade alla Herrans stora gerningar, som han Israel gjort hade.

⁸ Men då Josua, Nuns son, Herrans tjenare, död var, hundrade och tio år gammal,

⁹ Begrofvo de honom i hans arfvedels gränso i ThimnathHeres, på Ephraims berg, på norra sidone vid Gaas berg.

¹⁰ Då ock alle de, som på den tiden lefde, voro samkade till sina fäder, kom ett annat slägte upp efter dem, som intet kände Herran, eller de gerningar, som han med Israel gjort hade.

¹¹ Så gjorde Israels barn det ondt var för Herranom, och tjente Baalim;

¹² Och öfvergåfvo Herran deras fäders Gud, som dem utur Egypti land fört hade, och följde andra gudar efter, och de folks gudar, som omkring dem bodde, och tillbådo dem, och förtörnade Herran.

¹³ Ty de öfvergåfvo ju mer och mer Herran, och tjente Baal och Astaroth.

¹⁴ Så förgrymmade då Herrans vrede sig öfver Israel, och gaf dem i deras hand, som dem röfvade, att de dem beröfva skulle, och sålde dem i deras fiendars händer allt omkring; och de kunde icke mer stå deras fiendar emot;

¹⁵ Utan, ehvart de vände sig, var Herrans hand emot dem till deras ofärd, såsom Herren dem sagt, och Herren dem svorit hade; och de vordo hårdeliga plågade.

¹⁶ När nu Herren uppväckte domare, som dem hulpo utu röfvarenas hand,

¹⁷ Så lydde de icke heller domarena, utan bedrefvo hor med andra gudar, och tillbådo dem, och veko snarliga af den vägen, der deras fäder på gångit hade, till att lyda Herrans bud och gjorde intet såsom de.

¹⁸ Då nu Herren uppväckte dem domare, så var Herren med domarenom, och halp dem utu deras fiendars hand, så länge domaren lefde; ty Herren förbarmade sig öfver deras suckan, öfver dem som dem tvingade, och trängde.

¹⁹ Men när domaren blef död, så vände de sig, och förderfvade det mer än deras fäder, så att de följde andra gudar, till att tjena dem, och tillbedja dem, de gingo icke ifrå sina påfunder, eller ifrå sina halsstyfva väsende.

²⁰ Derföre förgrymmade sig så Herrans vrede öfver Israel, att han sade: Efter detta folket hafver gått ifrå mitt förbund, som jag deras fäder budit hafver, och icke velat höra min röst;

²¹ Så skall jag nu härefter ingen fördrifva af de Hedningar, som Josua återlefde, då han blef död;

²² Att jag på dem må försöka Israel, om de vilja blifva på Herrans vägar, och vandra på dem, såsom deras fäder vandrat hafva, eller ej.

²³ Så lät då Herren blifva dessa Hedningar, att han icke med hast fördref dem, hvilka han i Josua hand icke gifvit hade.