och söner.

¹ Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.

² Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och stenen som låg över brunnens öppning var stor;

³ därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.

⁴ Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?» De svarade: »Vi äro från Haran.»

⁵ Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» De svarade: »Ja.»

⁶ Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?» De svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»

⁷ Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att samla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»

⁸ Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens öppning; då vattna vi fåren.»

⁹ Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin faders får; ty hon plägade vakta dem.

¹⁰ När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.

¹¹ Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.

¹² Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände, och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och omtalade det för sin fader.

¹³ Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade hänt honom.

¹⁴ Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.» Och han stannade hos honom en månads tid.

¹⁵ Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände. Skulle du då tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?»

¹⁶ Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre hette Rakel.

¹⁷ Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var skön att skåda.

¹⁸ Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»

¹⁹ Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.»

²⁰ Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara allenast några dagar; så kär hade han henne.

²¹ Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid är nu förlupen; låt mig gå in till henne.»

²² Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett gästabud.

²³ Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till honom, och han gick in till henne.

²⁴ Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till tjänstekvinna.

²⁵ Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till Laban: »Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?»

²⁶ Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort den yngre före den äldre.

²⁷ Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu ytterligare sju år.»

²⁸ Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.

²⁹ Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till tjänstekvinna.

³⁰ Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.

³¹ Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.

³² Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet Ruben, ty hon tänkte: »HERREN har sett till mitt lidande[1]; ja, nu skall min man hava mig kär.»

³³ Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: »HERREN har hört[2] att jag har varit försmådd, därför har han givit mig också denne.» Och hon gav honom namnet Simeon.

³⁴ Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu skall väl ändå min man hålla sig till[3] mig; jag har ju fött honom tre söner.» Därav fick denne namnet Levi.

³⁵ Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu vill jag tacka[4] HERREN.» Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan upphörde hon att föda. [1] Hebr raá beonjí. [2] Hebr. schamá, varav namnet Simeon (egentligen Schimeón) härledes. [3] Hebr. jillavé av stammen lavá. [4] Hebr. hodá »tacka», varav namnet Juda (egentligen Jehudá) härledes.