och Rakels död. Jakobs söner. Isaks död.

¹ Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig, när du flydde för din broder Esau.»

² Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder, och renen eder och byten om kläder,

³ och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och som var med mig på den väg jag vandrade.»

⁴ Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig, därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta under terebinten vid Sikem.

⁵ Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner.

⁶ Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt det folk som var med honom.

⁷ Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel[1], därför att Gud där hade uppenbarat sig för honom, när han flydde för sin broder.

⁸ Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel, under en ek; den fick namnet Gråtoeken.

⁹ Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom.

¹⁰ Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall icke mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.» Så fick han namnet Israel.

¹¹ Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; var fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skola komma av dig, och konungar skola utgå från din länd.

¹² Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet.

¹³ Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med honom.

¹⁴ Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt olja över den.

¹⁵ Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet Betel.

¹⁶ Sedan bröto de upp från Betel. Och när det ännu var ett stycke väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev henne svår.

¹⁷ Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till henne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.»

¹⁸ Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav hon honom namnet Ben-Oni[2]; men hans fader kallade honom Benjamin[3].

¹⁹ Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är Bet-Lehem.

²⁰ Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i dag kallas Rakels gravvård.

²¹ Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra sidan om Herdetornet.

²² Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det. Och Jakob hade tolv söner.

²³ Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon.

²⁴ Rakels söner voro Josef och Benjamin.

²⁵ Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali.

²⁶ Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.

²⁷ Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar.

²⁸ Och Isak levde ett hundra åttio år;

²⁹ därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och Jakob begrovo honom. [1] D. ä. Betels Gud. [2] D. ä. min smärtas son. [3] D. ä. lyckoson.