¹ Elihu talade ytterligare, och sade:

² Töfva ännu litet, jag vill visa dig det; ty jag hafver ännu på Guds vägnar något säga.

³ Jag vill hemta mitt förstånd fjerranefter, och bevisa, att min skapare är rättvis.

⁴ Mitt tal skall utan tvifvel intet falskt vara; mitt förstånd skall utan fel vara för dig.

⁵ Si, Gud förkastar icke de mägtiga; ty han är ock mägtig af hjertans kraft.

⁶ Den ogudaktiga bevarar han icke; utan hjelper den arma till rätta.

⁷ Han vänder icke sin ögon ifrå den rättfärdiga; och Konungarna låter han sitta på stolenom i evig tid, att de höge blifva.

⁸ Och om fångar ligga i bojor, och bundne med tåg jämmerliga,

⁹ Så gifver han dem tillkänna hvad de gjort hafva; och deras odygd, att de hafva brukat våld;

¹⁰ Och öppnar dem örat till tuktan, och säger dem, att de skola omvända sig ifrå det orätt är.

¹¹ Om de höra och tjena honom, så skola de i godom dagom gamle varda, och lefva med lust.

¹² Höra de icke, så skola de falla för svärd, och förgås förr än de varda det varse.

¹³ De skrymtare, när vreden kommer uppå dem, ropa de intet, när de fångne ligga;

¹⁴ Så skall deras själ dö med qval, och deras lif ibland bolare.

¹⁵ Men den arma skall han, hjelpa utu hans armod, och öppnar dem arma örat i bedröfvelsen.

¹⁶ Han skall taga dig utur ångestens vida mun, den ingen botten hafver, och ditt bord skall hafva ro, uppfyldt med allt godt.

¹⁷ Men du gör de ogudaktigas sak godan, så att deras sak och rätt blifver behållen.

¹⁸ Se till, om icke otålighet hafver rört dig i qvalena; eller stora gåfvor icke hafva böjt dig.

¹⁹ Menar du, att din väldighet skall bestå kunna utan bedröfvelse; eller eljest någon starkhet eller förmåga?

²⁰ Du torf icke begära nattena till att öfverfalla menniskorna i deras rum.

²¹ Vakta dig, och vänd dig icke till det orätt är, såsom du för jämmers skull dig företagit hafver.

²² Si, Gud är för hög i sine kraft; ho är en lagförare såsom han är?

²³ Ho vill hemsöka öfver honom hans väg? Och ho vill säga till honom: Du gör orätt?

²⁴ Tänk uppå, att du intet vetst hans verk, såsom menniskorna sjunga.

²⁵ Ty alla menniskor se det, menniskorna se det fjerran.

²⁶ Si, Gud är stor och okänd; hans åratal kan ingen utfråga.

²⁷ Han gör vattnet till små droppar, och drifver sina skyar samman till regn;

²⁸ Så att skyarna flyta, och drypa fast uppå menniskorna.

²⁹ Då han tager sig före att skingra sina skyar, och tager sitt täckelse bort;

³⁰ Si, så utbreder han sitt ljus öfver dem, och öfvertäcker hafvet, dädan de komma.

³¹ Ty dermed dömer han folket, och gifver dem mat tillfyllest.

³² Han håller händerna före, och betäcker ljuset, och bjuder thy, att det skall igenkomma.

³³ Om det samma förkunnar hans herde, och hans boskap om skyn.