¹ Och Elihu svarade, och sade:

² Hörer, I vise, mitt tal, och I förståndige, akter på mig;

³ Ty örat pröfvar talet, och munnen smakar maten.

⁴ Låt oss utvälja en dom, att vi måge emellan oss känna hvad godt är.

⁵ Ty Job hafver sagt: Jag är rättfärdig, och Gud hafver förvägrat mig min rätt.

⁶ Jag måste ljuga, om jag än rätt hade; jag varder plågad af min skott, om jag än det intet förskyllat hade.

⁷ Ho är en sådana, som Job; som gabberi dricker såsom vatten,

⁸ Och går på vägenom med illgerningsmän, så att han vandrar med ogudaktiga män?

⁹ Ty han hafver sagt: Om än någor rätt färdig vore, så gäller han dock intet när Gudi.

¹⁰ Hörer mig, I vise män: Bort det, att Gud skulle vara ogudaktig, och den Allsmägtige orättvis;

¹¹ Utan han lönar menniskone, efter som hon hafver förtjent; och drabbar uppå hvar och en efter hans gerningar.

¹² Utan tvifvel, Gud fördömer ingen med orätt, och den Allsmägtige böjer icke rätten.

¹³ Ho hafver skickat det uppå jordene är, och ho hafver satt hela jordenes krets?

¹⁴ Om han det toge sig före, kunde han allas anda och lif till sig samla;

¹⁵ Allt kött vorde tillhopa förgåendes, och menniskan vorde åter till asko igen.

¹⁶ Hafver du förstånd, så hör detta, och gif akt på mins tals röst.

¹⁷ Skulle någon fördenskull tvinga rätten, att han hatar honom? Och derföre att du stolt äst, skulle du fördenskull fördöma den rättfärdiga?

¹⁸ Skulle någor säga till Konungen: Du Belial? och till Förstarna: I ogudaktige?

¹⁹ Den dock icke ser på Förstarnas person, och känner icke mer den härliga än den fattiga; förty de äro alle hans handaverk.

²⁰ Med hast måste menniskorna dö, och om midnattstid förskräckas och förgås; de mägtige varda kraftlöse borttagne.

²¹ Ty hans ögon se uppå hvars och ens vägar, och han skådar alla deras gånger.

²² Intet mörker eller skygd är, att ogerningsmän måga sig der fördölja;

²³ Ty det varder ingom tillstadt, att han kommer med Gud till rätta.

²⁴ Han förgör många stolta, som icke stå till att räkna; och sätter andra i deras stad;

²⁵ Derföre, att han känner deras gerningar; och omstörter dem om nattena, att de skola sönderkrossade varda.

²⁶ Han kastar de ogudaktiga uti en hop, der man gerna ser det;

²⁷ Derföre, att de icke hafva följt honom efter, och förstodo ingen af hans vägar;

²⁸ Att de fattigas rop skulle komma inför honom, och han dens eländas rop höra måtte.

²⁹ Om han frid gifver, ho vill fördöma? Och om han förskyler anletet, ho vill se uppå honom ibland folken och menniskorna?

³⁰ Så låter han nu en skrymtare regera, till att plåga folket.

³¹ För Guds skull vill jag lida talet, och icke förmenat.

³² Hafver jag icke drabbat rätt, lär du mig bättre; hafver jag orätt handlat, vill jag icke göra så mer.

³³ Man vänter nu svar af dig; ty du förkastar all ting, och du hafver begynt det, och icke jag. Vetst du nu något, så tala.

³⁴ Visa män låter jag väl tala, och en vis man hörer mig.

³⁵ Men Job talar ovisliga, och hans ord äro icke vis.

³⁶ Min Fader, låt Job försökt varda allt intill ändan, derföre att han vänder sig till orättfärdiga menniskor.

³⁷ Han hafver utöfver sina synd ännu dertill hädat; derföre låt honom inför oss slagen varda; och träte sedan med sinom ordom inför Gud.