¹ Kan du gifva lejinnone hennes rof i jagtene; och mätta de unga lejonen;

² Så att de lägga sig uti sitt rum, och stilla ligga i kulone på vakt?

³ Ho reder korpenom mat, när hans ungar ropa till Gud, och veta icke hvar deras mat är?

⁴ Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?

⁵ Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?

⁶ De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.

⁷ Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.

⁸ Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;

⁹ Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?

¹⁰ Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.

¹¹ Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.

¹² Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?

¹³ Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?

¹⁴ Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?

¹⁵ Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?

¹⁶ Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;

¹⁷ Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.

¹⁸ Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.

¹⁹ Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;

²⁰ Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.

²¹ På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.

²² Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?

²³ Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.

²⁴ Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.

²⁵ Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;

²⁶ Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.

²⁷ Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.

²⁸ När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.

²⁹ Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?

³⁰ Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene? I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum. Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort. Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han. Och Herren svarade Job, och sade: Den som vill träta med den Allsmägtiga, skulle han draga sig undan? Och den som vill straffa Gud, måste han icke svara? Job svarade Herranom, och sade: Si, jag hafver bannats, hvad skall jag svara? Jag vill lägga mina hand uppå min mun. Jag hafver en gång talat, derföre vill jag icke mer svara; på en annan tid vill jag icke göra det mer.