¹ Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.

² Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.

³ Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.

⁴ Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.

⁵ Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.

⁶ Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.

⁷ Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.

⁸ Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.

⁹ Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.

¹⁰ Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.

¹¹ Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.

¹² Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.

¹³ I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.

¹⁴ Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.

¹⁵ Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.

¹⁶ Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;

¹⁷ Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;

¹⁸ Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.

¹⁹ Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.

²⁰ Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.

²¹ Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;

²² Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.