¹ Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

² Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

³ De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

⁴ De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

⁵ Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

⁶ Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

⁷ Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

⁸ De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

⁹ Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

¹⁰ De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

¹¹ Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

¹² På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

¹³ De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

¹⁴ De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

¹⁵ Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

¹⁶ Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

¹⁷ Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

¹⁸ Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

¹⁹ Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

²⁰ Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

²¹ Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

²² Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

²³ Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

²⁴ Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

²⁵ Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

²⁶ Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

²⁷ Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

²⁸ Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

²⁹ Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

³⁰ Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

³¹ Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.