¹ Och David flydde ifrå Najoth i Rama, och kom och talade för Jonathan: Hvad hafver jag gjort? Hvad hafver jag misshandlat? Hvad hafver jag syndat för dinom fader, att han står efter mitt lif?

² Han sade till honom: Bort det! Du skall icke dö; si, min fader gör intet, hvarken stort eller litet, det han icke uppenbarar för min öron; hvi skulle då min fader dölja detta för mig? Det skall icke gå så till.

³ Då svor David ytterligare, och sade: Din fader vet väl, att jag hafver funnit nåde för din ögon; derföre må han tänka, Jonathan skall intet veta häraf, på det han icke skall bedröfvas deraf; sannerliga, så visst som Herren lefver, och så visst som din själ lefver, det är icke mer än ett steg emellan mig och döden.

⁴ Jonathan sade till David: Jag vill göra dig allt det ditt hjerta begärar.

⁵ David sade till honom: Si, i morgon är nymånad, att jag skall sitta till bords med Konungen; så låt mig betämma, att jag gömmer mig på markene allt intill aftonen på tredje dagen.

⁶ Om din fader frågar efter mig, så säg: David bad mig, att han måtte löpa till sin stad BethLehem; förty det är ett årligit offer allo slägtene.

⁷ Är det så, att han säger: Det är godt; så står det väl med dinom tjenare; varder han ock vred, så varder du väl märkandes, att han hafver ondt i sinnet.

⁸ Så gör nu barmhertighet med dinom tjenare; ty du hafver med mig dinom tjenare gjort ett förbund i Herranom; är ock någor missgerning i mig, så dräp du mig, och låt mig icke komma inför din fader.

⁹ Jonathan sade: Bort det ifrå dig, att jag skulle märka, att min fader hade i sinnet göra dig ondt, och jag icke skulle det säga dig.

¹⁰ David sade: Ho skall säga mig det, om din fader svarar dig något hårdt?

¹¹ Jonathan sade till David: Kom, låt oss gå ut på markena; och de gingo både ut på markena.

¹² Och Jonathan sade till David: Herre Israels Gud, om jag utfrågar af minom fader i morgon och öfvermorgon, att det står väl till med David, och jag icke sänder till dig, och uppenbarar det för din öron;

¹³ Så göre Herren det och det med Jonathan; men om minom fader täckes det ondt är emot dig, så vill jag ock uppenbara det för din öron, och släppa dig, att du går dina färde med frid; och Herren vare med dig, såsom han med minom fader vant hafver.

¹⁴ Gör jag det icke, så gör du inga Herrans barmhertighet med mig, så länge jag lefver, ej heller när jag dör.

¹⁵ Och när Herren utrotar Davids fiendar, hvar och en utaf landet, så tag icke du dina barmhertighet bort ifrå mitt hus till evig tid.

¹⁶ Alltså gjorde Jonathan ett förbund med Davids hus, och sade: Herren kräfve det utaf Davids fiendars händer.

¹⁷ Och Jonathan sade ytterligare, och svor David, så kär hade han honom; ty han hade honom så kär, som sina själ.

¹⁸ Och Jonathan sade till honom: I morgon är nymånad, så varder väl frågadt efter dig; ty man varder dig saknandes, der du plägar sitta.

¹⁹ På tredje dagen kom med hast neder, och gack uti något rum, der du kan gömma dig på söknedagenom, och sätt dig vid den stenen Asel;

²⁰ Så vill jag skjuta tre pilar utmed honom, såsom jag sköte till ett mål.

²¹ Och si, jag vill sända drängen: Gack och tag igen pilen; om jag säger till drängen: Si, pilarna ligga hitut bak dig, tag upp dem; så kom, ty det är frid, och är ingen fara, så visserliga som Herren lefver.

²² Men om jag säger till drängen: Si, pilarna ligga bort bätter fram för dig; så gack dina färde, ty Herren hafver låtit dig gå.

²³ Och hvad du och jag med hvarannan talat hafve, Herren vare emellan mig och dig i evig tid.

²⁴ Så gömde David sig i markene; och då nymånaden kom, satte Konungen sig till bords till att äta.

²⁵ Då nu Konungen hade satt sig i sitt rum, såsom han tillförene var van, utmed väggene, stod Jonathan upp; och Abner satte sig vid Sauls sido; och man saknade David i hans rum.

²⁶ Och Saul talade den dagen intet; ty han tänkte, honom är något vederkommet, att han icke är ren.

²⁷ På den andra nymånadsdagenom, då man saknade David i hans rum, sade Saul till sin son Jonathan: Hvi är icke Isai son kommen till bords, hvarken i går eller idag?

²⁸ Jonathan svarade Saul: Han bad mig, att han skulle gå till BethLehem;

²⁹ Och sade: Låt mig gå, förty vår slägt skall offra i stadenom, och min broder hafver sjelf budit mig; hafver jag nu funnit nåd för din ögon, så vill jag dit, och se mina bröder; derföre är han icke kommen till Konungens bord.

³⁰ Då vardt Saul vred på Jonathan, och sade: Du skalk och bofve, jag vet väl, att du hafver utvalt Isai son, dig och dine slemma moder till skam.

³¹ Ty så länge Isai son lefver på jordene, varder hvarken du eller ditt rike beståndandes. Så sänd nu, och låt hemta honom hit till mig; ty han måste dö.

³² Jonathan svarade sinom fader Saul, och sade till honom: Hvi skall han dö? Hvad hafver han gjort?

³³ Då sköt Saul spjutet efter honom, att han måtte skjutit honom igenom. Då märkte Jonathan, att alldeles var beslutet med hans fader, att han ville dräpa David;

³⁴ Och stod upp ifrå bordet ganska vred, och åt på den samma andra nymånadsdagenom intet bröd; ty han vardt bedröfvad om David, efter hans fader hade så beskämt honom.

³⁵ Om morgonen gick Jonathan ut i markena, såsom han hade öfverens varit med David; och en liten dräng med honom.

³⁶ Och han sade till drängen: Löp och hemta mig pilarna upp igen, som jag skjuter; då drängen lopp, sköt han en pil öfver honom.

³⁷ Och då drängen kom på det rummet, dit Jonathan hade skjutit pilarna, ropade Jonathan efter honom, och sade: Pilen ligger bätter fram för dig;

³⁸ Och ropade än en tid efter honom: Skynda dig full snart, statt icke stilla. Då hemtade drängen Jonathan pilarna upp, och bar dem till sin herra.