¹ David gick dädan, och flydde bort uti den kulon Adullam. Då hans bröder det hörde, och hela hans faders hus, kommo de ditned till honom.

² Och till honom församlade sig allehanda män, som i nöd, i gäld och bedröfvadt hjerta voro, och han vardt deras höfvitsman, så att när honom voro vid fyrahundrade män.

³ Och David gick dädan till Mizpa uti de Moabiters land, och sade till de Moabiters Konung: Låt min fader och min moder gå ut och in med eder, tilldess jag får se hvad Gud vill göra med mig.

⁴ Och han lät dem in för de Moabiters Konung, att de voro när honom så länge som David var på borgene.

⁵ Men den Propheten Gad sade till David: Blif icke på borgene, utan gack bort i Juda land. Så gick David åstad, och kom uti den skogen Hareth.

⁶ Och det kom för Saul, att David och de män, som när honom voro, voro sedde. Som nu Saul bodde i Gibea i en lund i Rama, hade han sitt spjut i handene, och alla hans tjenare stodo bredevid honom.

⁷ Då sade Saul till sina tjenare, som stodo bredevid honom: Hörer, I Jemini barn, månn ock Isai son skola gifva eder allom åkrar och vingårdar, och göra eder alla till öfverstar öfver tusende, och öfver hundrade;

⁸ Att I alle hafven förbundit eder emot mig, och ingen är, som det för min öron uppenbarar, efter min son hafver ock gjort ett förbund med Isai son? Är ingen ibland eder, hvilkom det gör ondt för mina skull, och uppenbarar det för min öron? Ty min son hafver uppväckt min tjenare emot mig; att han skall gå mig efter, såsom för ögon är.

⁹ Så svarade Doeg den Edomeen, som stod ibland Sauls tjenare, och sade: Jag såg Isai son, att han kom till Nobe till Ahimelech, Ahitobs son.

¹⁰ Han frågade om honom Herran, och gaf honom spisning och Goliaths den Philisteens svärd.

¹¹ Då sände Konungen åstad, och lät kalla Presten Ahimelech, Ahitobs son, och hela hans faders hus, Presterna som voro i Nobe; och de kommo alle till Konungen.

¹² Och Saul sade: Hör du, Ahitobs son. Han sade: Här är jag, min herre.

¹³ Och Saul sade till honom: Hvi hafven I gjort ett förbund emot mig, du och Isai son, så att du hafver gifvit honom bröd och svärd, och frågat Gud för honom, på det du skulle uppväcka honom, till att han skulle gå mig efter, såsom för ögon är?

¹⁴ Ahimelech svarade Konungenom, och sade: Och ho är ibland alla dina tjenare sådana som David, trogen och Konungens måg, och går i dine lydno, och är mycket afhållen i ditt hus?

¹⁵ Hafver jag nu först i dag begynt fråga Gud för honom? Det vare långt ifrå mig; Konungen lägge sin tjenare icke sådant till i allo mins faders huse; förty din tjenare hafver intet vetat af allt detta, hvarken litet eller stort.

¹⁶ Men Konungen sade: Ahimelech, du måste döden dö, du och hela dins faders hus.

¹⁷ Och Konungen sade till sina drabanter, som när honom stodo: Vänder eder, och dräper Herrans Prester; förty deras hand är ock med David; och då de visste att han flydde, underviste de mig det icke. Men Konungens tjenare ville icke komma deras händer vid Herrans Prester, och slå dem.

¹⁸ Då sade Konungen till Doeg: Vänd du dig, och slå Presterna. Doeg den Edomeen vände sig, och slog Presterna, så att den dagen blefvo döde fem och åttatio män, som drogo linnan lifkjortel.

¹⁹ Och Presternas stad Nobe slog han med svärdsegg, både män och qvinnor, barn och dem som didde, fä och åsnar, och får.

²⁰ Men en Ahimelechs son, Ahitobs sons, benämnd AbJathar, slapp undan, och flydde bort till David;

²¹ Och sade honom, att Saul hade dräpit Herrans Prester.

²² Men David sade till AbJathar: Jag visste väl den dagen, då den Edomeen Doeg der var, att han skulle säga det Saul. Jag är skyldig för alla dins faders hus själar.

²³ Blif när mig, och frukta dig intet. Den som står efter mitt lif, han skall ock stå efter ditt lif, och du skall med mig blifva förvarad.