¹ Och Herren sade till Mose: Gack in till Pharao; ty jag hafver förhärdat hans och hans tjenares hjerta, på det jag skall göra dessa min tecken ibland dem;

² Och att du skall förkunna i din barnas öron, och din barnabarnas, hvad jag bedrifvit hafver i Egypten; och huru jag hafver bevisat min tecken ibland dem, att I skolen veta, att jag är Herren.

³ Så gingo Mose och Aaron in till Pharao, och sade till honom: Detta säger Herren de Ebreers Gud: Huru länge vill du icke ödmjuka dig för mig, att du släpper mitt folk till att tjena mig?

⁴ Vill du icke släppa mitt folk, si, så vill jag i morgon låta komma gräshoppor i alla dina landsändar;

⁵ Så att de skola öfvertäcka landet, så att man icke skall se landet, och de skola uppäta hvad eder qvart blifvet och undsatt är för haglena, och skola uppäta all edor grödande trä på markene;

⁶ Och skola uppfylla all din hus, och alla dina tjenares hus, och alla Egyptiers hus, hvilkas like dine fäder, och dina fäders fäder icke sett hafva, ifrå den tid de på jordena kommo, intill denna dag. Och han vände sig, och gick ut ifrå Pharao.

⁷ Då sade Pharaos tjenare till honom: Huru länge skole vi lida dessa plågor? Låt folket gå, att de måga tjena Herranom sinom Gud; vetst du icke ännu, att Egypten är förderfvad?

⁸ Så vordo Mose och Aaron igen kallade till Pharao, och han sade till dem: Går åstad, och tjener Herranom edrom Gud. Hvilke äro nu de som gå skola?

⁹ Mose sade: Vi vilje gå med unga och gamla, med söner och döttrar, med får och fä; ty vi hafve en Herrans högtid.

¹⁰ Han sade till dem: Rätt så, Herren vare med eder. Skulle jag släppa eder och edor barn dertill? Ser der, om I icke hafven något ondt för händer?

¹¹ Icke så, utan I män går åstad, och tjener Herranom; ty det samma hafven I ock begärat. Och de drefvo dem ut ifrå Pharao.

¹² Då sade Herren till Mose: Räck ut dina hand öfver Egypti land om de gräshoppor, att de komma öfver Egypti land, och äta allan grödan upp i landena, med allt det som qvart blifvet är efter haglet.

¹³ Mose räckte sin staf öfver Egypti land, och Herren dref ett östanväder i landet i den hela dagenom, och i den hela nattene. Och om morgonen förde det östanvädret gräshopporna fram.

¹⁴ Och de kommo öfver hela Egypti land, och gåfvo sig ned allestäds i Egypten, så ganska många, att tillförene deras like intet varit hade ej heller härefter varder.

¹⁵ Förty de öfvertäckte landet, och gjorde det svart. Och de åto upp allan grödan i landena, och all frukt på trän, som qvar var blifven efter haglet, och läto intet grönt blifva qvart på trän, och uppå grödan på markene i hela Egypti lande.

¹⁶ Då kallade Pharao hasteliga Mose och Aaron, och sade: Jag hafver syndat emot Herran edar Gud, och emot eder.

¹⁷ Förlåter mig mina synder ännu i denna resone, och beder Herran edar Gud, att han dock borttager denna döden ifrå mig.

¹⁸ Och han gick ut ifrå Pharao, och bad Herran.

¹⁹ Då vände Herren ett ganska starkt vestanväder, och upptog gräshopporna, och förde dem i röda hafvet; så att der icke blef en qvar någorstäds i hela Egypti land.

²⁰ Men Herren förstockade Pharaos hjerta, att han icke släppte Israels barn.

²¹ Herren sade till Mose: Räck dina hand upp åt himmelen, att det varder så mörkt i Egypti land, att man må taga uppå det.

²² Och Mose räckte sina hand upp åt himmelen; då vardt ett tjockt mörker i hela Egypti lande i tre dagar;

²³ Så att ingen såg den andra, ej heller uppstod af det rummet, der han var, i de tre dagar. Men när alla Israels barn var ljust, der de bodde.

²⁴ Då kallade Pharao Mose, och sade: Går åstad, och tjener Herranom, allenast låter edor får och fä blifva här; låter ock edor barn gå med eder.

²⁵ Mose sade: Du måste ock låta oss hafva offer och bränneoffer, det vi Herranom vårom Gud göra skolom.

²⁶ Vår boskap skall gå med oss, och icke en klöf tillbakablifva; förty af våro skole vi taga Herranom vårom Gudi till tjenst; ty vi vete icke, hvarmed vi skole tjena Herranom, tilldess vi komme dit.

²⁷ Men Herren förstockade Pharaos hjerta, att han icke ville släppa dem.

²⁸ Och Pharao sade till honom: Gack ifrå mig, och tag dig vara, att du icke mer kommer för min ögon; ty hvilken dag du för mina ögon kommer, skall du dö.

²⁹ Mose svarade: Såsom du sagt hafver; jag vill ej mer komma för din ögon.