¹ Och han sade till mig: Du menniskobarn, ät hvad för dig är, nämliga detta brefvet, och gack bort och predika Israels huse.

² Då lät jag min mun upp, och han gaf mig brefvet till att äta.

³ Och han sade till mig: Du menniskobarn, du måste detta brefvet, som jag gifver dig, äta i ditt lif, och fylla din buk dermed; då åt jag det, och det var i minom mun så sött som hannog.

⁴ Och han sade till mig: Du menniskobarn, gack bort till Israels hus, och predika dem min ord;

⁵ Ty jag sänder dig ju icke till ett folk, som ett främmande mål och okunniga tungo hafver, utan till Israels hus;

⁶ Ja, icke till stor folk, som främmande mål och okunniga tungo hafva, hvilkas ord du icke förstå kan; och om jag än sände dig till dem, så skulle de dock gerna höra dig.

⁷ Men Israels hus vill intet höra dig, ty de vilja icke höra mig sjelfvan; förty hela Israels hus hafver ena hårda panno och förstockadt hjerta.

⁸ Men dock hafver jag gjort ditt ansigte hårdt emot deras ansigte, och dina panno emot deras panno.

⁹ Ja, jag hafver gjort dina panno så hårda som en diamant, och hårdare än en bergklippo; derföre frukta dig intet, och var intet förskräckt för dem, att de ett sådant ohörsamt folk äro.

¹⁰ Och han sade till mig: Du menniskobarn, all min ord, som jag säger dig, dem fatta med hjerta, och hör med öron;

¹¹ Och gack bort till dins folks fångar, och predika dem, och säg till dem: Detta säger Herren Herren, ehvad de hörat eller låtat.

¹² Och ett väder lyfte mig upp, och jag hörde bak mig en dön, lika som af en stor jordbäfning: Välsignad vare Herrans härlighet i sitt rum!

¹³ Och jag hörde ett ruskande af djurens vingar, hvilka sig slogo emot hvarannan; och bullret af hjulen, som hardt när dem voro, och dönen utaf en stor jordbäfning.

¹⁴ Då lyfte vädret mig upp, och förde mig bort; och jag for bort, och vardt svårliga förfärad; men Herrans hand höll mig fastan.

¹⁵ Och jag kom till de fångar, som bodde vid den älfvena Chebar, i skördatidenom, och satte mig när dem som der såto, och blef der med dem i sju dagar ganska sorgfull.

¹⁶ Och då de sju dagar framledne voro, skedde Herrans ord till mig, och sade:

¹⁷ Du menniskobarn, jag hafver satt dig till en väktare öfver Israels hus; du skall höra ordet af minom mun, och göra dem ena förvarning på mina vägnar.

¹⁸ Om jag säger dem ogudaktiga: Du måste döden dö; och du förvarar honom icke, och säger honom det icke, att den ogudaktige tager sig vara för sitt ogudaktiga väsende, på det han må blifva lefvandes; så skall den ogudaktige dö för sina synders skull, men hans blod vill jag kräfva utu dine hand.

¹⁹ Men om du förvarar den ogudaktiga, och han icke omvänder sig ifrå sitt gudaktiga väsende och vägar, så skall han för sina synders skull dö; men du hafver friat dina själ.

²⁰ Och om en rättfärdig vänder sig ifrå sine rättfärdighet, och gör det ondt är, så skall jag låta honom stöta sig, så att han måste dö; ty efter du icke hafver förvarat honom, skall han för sina synders skull dö, och hans rättfärdighet, som han gjort hafver, skall icke ansedd varda; men hans blod skall jag äska utu dine hand.

²¹ Men om du förvarar den rättfärdiga att han icke syndar, och han syndar också intet, så skall han lefva; ty han hafver tagit sig der vara före, och du hafver friat dina själ.

²² Och dersammastäds kom Herrans hand öfver mig, och sade till mig: Statt upp, och gack ut i markena, der vill jag tala med dig.

²³ Och jag stod upp, och gick ut i markena, och si, då stod der Herrans härlighet, lika som jag henne vid älfvena Chebar sett hade; och jag föll neder uppå mitt ansigte.

²⁴ Och jag vardt vederqvickt, och stod upp på mina fötter; och han talade med mig, och sade till mig: Gack, och innelyck dig uti dino huse.

²⁵ Och du menniskobarn, si, man skall lägga hand uppå dig, och binda dig dermed, att du icke skall komma ifrå dem.

²⁶ Och jag skall låta dina tungo låda vid din gom, så att du skall varda en dumbe, och intet mer kunna straffa dem; ty det är ett ohörsamt folk.

²⁷ Men när jag talar med dig, så vill jag öppna dig munnen, att du till dem säga skall: Detta säger Herren Herren: den det hörer, han höret; den det låter, han låtet; ty det är ett ohörsamt folk.