¹ Och till mig komma någre af de äldsta i Israel, och satte sig när mig.

² Då skedde Herrans ord till mig, och sade:

³ Du menniskobarn, desse männerna hänga med sitt hjerta intill sina afgudar, och hålla fast uppå sins horeris förargelse; skulle jag då svara dem, när de fråga mig?

⁴ Derföre tala med dem, och säg till dem: Detta säger Herren Herren: Hvilken menniska af Israels hus hänger med sitt hjerta intill sina afgudar, och håller fast uppå sins afguderis förargelse, och kommer till Propheten, så vill jag, Herren, svara honom, såsom han förtjent hafver med sitt stora afguderi;

⁵ På det Israels hus skall bedraget varda i sitt hjerta, derföre att de ifrå mig trädt hafva, genom mångahanda, afguderi.

⁶ Derföre skall du säga till Israels hus: Detta säger Herren Herren: Vänder eder om, och träder ifrån edart afguderi, och vänder edor ansigte ifrån all edor styggelse.

⁷ Ty hvilken menniska af Israels hus, eller någor främling, som i Israel bor, viker ifrå mig, och med sitt hjerta hänger till sina afgudar, och fast håller uppå sins afguderis förargelse, och kommer till Propheten, på det han skall fråga mig genom honom; honom vill jag, Herren, sjelfver svara;

⁸ Och skall sätta mitt ansigte emot honom, och göra honom till ett tecken och ordspråk, och skall rycka honom utu mitt folk, att I förnimma skolen, att jag är Herren.

⁹ Men om en förförder Prophet något predikar, honom vill ock jag, Herren, låta förförd varda, och skall uträcka mina hand öfver honom, och utrota honom utu mitt folk Israel.

¹⁰ Alltså skola de både umgälla sina missgerning; lika som frågarens missgerning, så skall ock Prophetens missgerning vara;

¹¹ På det de icke mer skola förföra Israels hus ifrå mig, och icke mer orena sig uti allehanda, sin öfverträdelse; utan skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud, säger Herren Herren.

¹² Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

¹³ Du menniskobarn, när landet syndar emot mig, och dertill försmädar mig, så skall jag räcka mina hand öfver det, och borttaga bröds uppehälle, och sända der hunger in, att jag skall förgöra der både folk och fä.

¹⁴ Och om än de tre männerna Noah, Daniel, och Job, derinne voro, så skulle de allenast kunna fria sina egna själar, genom sina rättfärdighet, säger Herren Herren.

¹⁵ Och om jag läte komma ond djur in uti landet, hvilke folket bortjagade, och förödde det, så att der ingen kunde inne vandra för djurens skull;

¹⁶ Och om desse tre männerna voro derinne; så, sant som jag lefver, säger Herren Herren, de skulle hvarken kunna fria söner eller döttrar, utan allena sig sjelfva, och landet måste öde varda.

¹⁷ Eller om jag läte komma svärd uppå landet, och sade: Svärd, far igenom landet; och vorde alltså både folk och fä förgjordt;

¹⁸ Och om de tre män voro derinne; så sant som jag lefver, säger Herren Herren, de skulle hvarken kunna fria söner eller döttrar; utan de allena skulle friade varda.

¹⁹ Eller om jag sände pestilentie uti landet, och utgöte mina grymhet deröfver, och det blod kostade, så att jag förgjorde både folk och fä;

²⁰ Och om Noah, Daniel, och Job, voro derinne; så sant som jag lefver, säger Herren Herren, de skulle icke, igenom sina rättfärdighet, hvarken kunna undsätta söner eller döttrar, utan allena sina egna själar.

²¹ Ty så säger Herren Herren: Om jag sände mina fyra onda plågor, som är svärd, hunger, ond djur och pestilentie, öfver Jerusalem, så att jag derinne förgjorde både folk och fä;

²² Si, så skola någre derinne igenlefvas och undslippa, hvilke söner och döttrar der utföra skola, och komma hit till eder, att I se skolen, huru dem går, och trösta eder öfver den olycko, som jag öfver Jerusalem hafver komma låtit, samt med allt annat, det jag öfver dem hafver komma låtit.

²³ De skola vara edor tröst, då I fån se huru dem går, och kunnen besinna, att jag icke utan sak gjort hafver, hvad jag derinne gjort hafver, säger Herren Herren.