¹ Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

² Du menniskobarn, predika emot ditt folk, och säg till dem: Om jag läte komma svärdet öfver landet, och folket i landena toge en man ibland sig, och gjorde honom till sin väktare;

³ Och han såge svärdet komma öfver landet, och blåste uti trummeten, och förvarade folket;

⁴ Hvilken som nu trummetens ljud hörde, och ville icke taga sig vara, och svärdet komme och toge honom bort, hans blod vare öfver hans hufvud.

⁵ Ty han hörde trummetens ljud, och tog sig likväl intet till vara; derföre vare hans blod öfver honom; men den som tager sig vara, han, undsätter sitt lif.

⁶ Men om väktaren såge svärdet komma, och han icke blåste i trummeten, och icke förvarade sitt folk, och svärdet komme och toge några bort, de samme vordo väl för sina synders skull borttagne; men deras blod skall jag kräfva utu väktarens hand.

⁷ Och nu du menniskobarn, jag hafver satt dig till en väktare öfver Israels hus; när du hörer något utaf minom mun, att du dem på mina vägnar förvara skall.

⁸ När jag nu säger till den ogudaktiga: Du ogudaktige måste döden dö; och du säger honom det icke, att den ogudaktige må taga sig till vara for sitt väsende; så skall väl den ogudaktige dö för sitt ogudaktiga väsendes skull, men hans blod vill jag kräfva utu dine hand.

⁹ Men förvarar du den ogudaktiga för hans väsende, att han må vända sig derifrå, och han icke vill vända sig ifrå sitt väsende; så skall han för sina synders skull dö, och du hafver frälst dina själ.

¹⁰ Derföre, du menniskobarn, säg Israels huse: Så hafven I sagt: Vår ondska och våra synder ligga på oss, att vi derunder förgås; huru kunne vi då lefva?

¹¹ Så säg nu till dem: Så sant som jag lefver, säger Herren Herren, jag hafver ingen lust till dens ogudaktigas död, utan att den ogudaktige omvänder sig ifrå sitt väsende och lefver; så omvänder eder dock nu ifrån edart onda väsende; hvi viljen I dö, I af Israels hus?

¹² Och du menniskobarn, säg till ditt folk: När en rättfärdig gör något ondt, så skall det intet hjelpa honom, att han from varit hafver; och när en ogudaktig from varder, så skall det intet skada honom, att han ogudaktig varit hafver; så kan ock den rättfärdige icke lefva, om han syndar.

¹³ Ty då jag säger till den rättfärdiga, han skall lefva, och han förlåter sig på sina rättfärdighet, och gör något ondt, så skall all hans fromhet intet ansedd varda, utan han skall dö i sine ondsko, den han gör.

¹⁴ Men om jag säger till den ogudaktiga, att han skall dö, och han omvänder sig ifrå sina synder, och gör det som rätt och godt är;

¹⁵ Så att den ogudaktige pant igengifver, och betalar hvad han röfvat hafver, och vandrar efter lifsens ord, så att han intet ondt gör, så skall han lefva, och icke dö.

¹⁶ Och alla hans synder, som han gjort hafver, skola förlåtna varda; ty han gör nu det som rätt och godt är, derföre skall han lefva.

¹⁷ Så säger ännu ditt folk: Herren dömer icke rätt; ändock de orätt hafva.

¹⁸ Ty om den rättfärdige vänder sig ifrå sine rättfärdighet, och gör något ondt, så dör han ju med skäl derföre.

¹⁹ Och om den ogudaktige omvänder sig ifrå sitt ogudaktiga väsende, och gör det rätt och godt är, så skall han ju med skäl lefva.

²⁰ Likväl, sägen I: Herren dömer icke rätt; ändock jag dömer eder af Israels hus, hvar och en efter hans väsende.

²¹ Och det begaf sig i tolfte årena af vårt fängelse, på femte dagen i tionde månadenom, kom till mig en, som undsluppen var ifrå Jerusalem, och sade: Staden är slagen.

²² Och Herrans hand var öfver mig om aftonen, förr än den undsluppne kom, och upplät mig min mun, tilldess han om morgonen till mig kom; och upplät så min mun, att jag intet mer tiga kunde.

²³ Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

²⁴ Du menniskobarn, de inbyggare i desso öde, i Israels land, säga alltså: Abraham var icke utan en man, och ärfde detta land; men vi ärom månge, så ärfve vi landet rätteligare.

²⁵ Derföre säg till dem: Detta säger Herren Herren: I hafven ätit blod, och upplyft edor ögon till afgudar, och utgjutit blod; och I menen, att I viljen besitta landet?

²⁶ Ja, I hållen fast på att mörda, och gören styggelse, och den ene skämmer den andras hustru; och menen, att I viljen besitta landet?

²⁷ Så säg till dem: Detta säger Herren Herren: Så sant som jag lefver, alle de som i öknene bo, de skola falla genom svärd, och hvad på markene är, det vill jag gifva djuromen till att uppäta, och de som i fäste och i kulom äro, de skola dö af pestilentie;

²⁸ Ty jag vill platt föröda landet, och göra en ända uppå dess högmod och magt, att Israels berg så öde skola varda, att ingen skall der framgå.

²⁹ Och de skola förnimma, att jag är Herren, när jag hafver platt förödt, landet, för all deras styggelses skull, som de göra.

³⁰ Och du menniskobarn, ditt folk talar emot dig här och der på gatomen, och för portarna, och den ene säger till den andra: Käre, kommer och låter oss höra, hvad dock Herrans ord är, som han säger.

³¹ Och de skola komma till dig uti församlingene, och sitta för dig såsom mitt folk, och skola höra din ord; men intet göra derefter, utan skola hvissla åt dig, och likväl lefva framgent efter sina girighet.

³² Och si, du måste vara deras visa, den de gerna sjunga och spela skola; alltså skola de höra din ord, och intet göra derefter.

³³ Men när det kommer, som komma skall, si, så skola de förnimma, att en Prophet ibland dem varit hafver.