¹ Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

² Du menniskobarn, du bor ibland ett ohörsamt folk, hvilke väl ögon hafva, att de se måtte, och vilja dock intet se; öron, att de höra måtte, och vilja dock intet höra; utan äro ett ohörsamt folk.

³ Derföre, du menniskobarn, skicka dig som du ville färdas, och drag din väg om ljusa dagen för deras ögon; du skall bortfara ifrå ditt rum till ett annat rum för deras ögon; om de tilläfventyrs märka vilja, att de ett ohörsamt folk äro.

⁴ Och du skall hafva din tyg framme, lika som du färdas ville om ljusa dagen för deras ögon; och du skall draga din väg om aftonen för deras ögon, lika som man bortfar, då man vandra vill.

⁵ Och du skall bryta dig genom väggena för deras ögon, och gack der ut igenom.

⁶ Och du skall tagat uppå dina skuldror, för deras ögon, och när mörkt ordet är, din väg draga; du skall binda om ditt ansigte, att du icke skall se landet; ty jag hafver satt dig Israels hus till ett vidunder.

⁷ Och jag gjorde såsom mig befaldt var, och bar min tyg fram, lika som jag färdas skulle om ljusan dag, och om aftonen bröt jag genom väggena med handene; och som det var mörkt vordet, tog jag det på skuldrorna, och bar det ut för deras ögon.

⁸ Och om morgonen bittida skedde Herrans ord till mig, och sade:

⁹ Du menniskobarn, hafver Israels hus, det ohörsamma folket, icke sagt till dig: Hvad gör du?

¹⁰ Så säg till dem: Detta säger Herren Herren: Denne tungen gäller Förstan uppå i Jerusalem, och hela Israels hus, som der är.

¹¹ Säg: Jag är edart vidunder; lika som jag gjort hafver, alltså skall eder ske, att I måsten färdas och fångne förde varda.

¹² Deras Förste skall bortförd varda på skuldrom i mörkrena, och måste gå ut igenom väggena, den de bryta skola, att de skola draga derigenom; hans ansigte skall förskylas, att han icke med något öga ser landet.

¹³ Jag skall ock kasta mitt nät öfver honom, att han i mine jagt fången varda skall; och jag vill låta honom komma till Babel uti de Chaldeers land, det han dock intet se skall och der måste han dö.

¹⁴ Och alle de som omkring honom äro, hans hjelpare och hans anhang, skall jag förströ i all väder, och draga ut svärdet efter dem.

¹⁵ Alltså skola de förnimma, att jag är Herren, när jag bortdrifver dem ibland Hedningarna, och förstör dem i landen.

¹⁶ Men jag skall låta några få af dem igenblifva för svärdena, hungern och pestilentien, att de skola förtälja deras styggelse, ibland Hedningarna, dit de kommande varda, och skola förnimma, att jag är Herren.

¹⁷ Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

¹⁸ Du menniskobarn, du skall äta ditt bröd med bäfvande, och dricka ditt vatten med darrande och sorg.

¹⁹ Och säg till folket i landena: Detta säger Herren om inbyggarena i Jerusalem i Israels land: De skola äta sitt bröd i sorg, och dricka sitt vatten i elände: ty landet skall öde varda ifrån allt det deruti är, för alla inbyggarenas ondskas skull.

²⁰ Och de städer, som väl besatte äro, skola tomme, och landet öde varda. Alltså skolen I förnimma, att jag är Herren.

²¹ Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

²² Du menniskobarn hvad hafven I för ett ordspråk uti Israels land, och sägen: Efter det dröjes så länge, så blifver nu intet mer af edra Prophetier?

²³ Derföre säg till dem: Detta säger Herren Herren: Jag skall lägga det ordspråket neder, att man det intet mer bruka skall i Israel; och säg till dem: Tiden är hardt när, och allt det som propheteradt är.

²⁴ Ty I skolen nu härefter förnimma, att ingen syn fela skall, eller någon Prophetie ljuga emot Israels hus.

²⁵ Ty Jag är Herren; hvad jag talar, det skall ske, och intet länger fördröjdt varda; utan i edor tid, I ohörsamma folk, skall jag göra det jag talar, säger Herren Herren.

²⁶ Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

²⁷ Du menniskobarn, si, Israels hus säger: Den synen, som denne ser, dit är ännu långt, och propheterar om den tid, som ännu långt borto är.

²⁸ Derföre säg till dem: Så säger Herren Herren: Det jag talar, det skall icke länger fördröjdt varda; utan skall ske, säger Herren Herren.