¹ Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

² Du menniskobarn, gif Israels huse ena gåto och liknelse före;

³ Och säg: Detta säger Herren Herren: En stor örn, med stora flygt och långa vingar, och full med fjädrar och brokot, kom uppå Libanon, och tog qvistarna bort af cedreträn;

⁴ Och bröt den öfversta skatan af, och förde honom in uti krämarelandet, och satte honom uti den staden, der handlingen var.

⁵ Han tog ock frö af de landena, och sådde det uti det samma goda landet, der mycket vatten var, och satte det såsom ett pilträ.

⁶ Och det växte, och vardt ett stort vinträ, dock ganska lågt; ty dess qvistar böjde sig neder emot sina rot, och var alltså ett vinträ, det qvistar och löf fick.

⁷ Och der var en annar stor örn, med stora vingar och många fjädrar; och si, detta vinträt hade en längtan i sina rötter till denna örnen, och uträckte sina qvistar emot honom, att det måtte vattnadt varda af hans dike;

⁸ Och var dock på eno gode lande vid mycket vatten planteradt, så att det väl hade mått fått qvistar, frukt burit, och ett stort vinträ, vordit.

⁹ Så säg nu: Alltså säger Herren Herren: Skulle det trifvas? Ja, man skall upprycka dess fötter, och afrifva dess frukt, och man skall förtorka alla dess uppväxta qvistar, att de förfalna; och det skall icke ske genom en stor arm eller mycket folk, att man må föra honom af dess rötter bort.

¹⁰ Si, det är planteradt; men skulle det trifvas? Ja, så snart der kommer ett östanväder till, så skall det förtorkas på sin dike.

¹¹ Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

¹² Käre, säg till det ohörsamma folket: Veten I icke hvad detta är? Och säg: Si, Konungen af Babel kom till Jerusalem, och tog hans Konung och hans Förstar, och förde dem bort till sig uti Babel;

¹³ Och tog en, af Konungsligo säd, och gjorde ett förbund med honom, och tog en ed af honom; men de väldiga i landens tog han bort;

¹⁴ På det att riket skulle ödmjukadt blifva, och icke upphäfva sig, att förbundet måtte hållet varda och ståndande blifva.

¹⁵ Men den, samma säden föll af ifrå honom, och sände sitt bådskap uti Egypten, att man skulle sända honom hästar och mycket folk; skulle det lycka sig med honom? Eller skulle han komma der väl af med, som sådant gör? Och den som förbund bryter, skulle han slippa?

¹⁶ Så sant, som jag lefver, säger Herren Herren, uti den Konungens rum, som honom till Konung satte, hvilkens ed han föraktade, och hvilkens förbund han bröt, der skall han dö, nämliga i Babel.

¹⁷ Och skall Pharao intet blifva ståndandes med honom i örligena, med storom här och mycket folk; då man torfvallar uppkasta, och bålverk uppbygga skall, på det att mycket folk skall slaget blifva.

¹⁸ Ty efter han hafver föraktat eden, och brutit förbundet, der han sina hand uppå räckt hafver, ock allt sådant bedrifver, skall han intet kunna undslippa.

¹⁹ Derföre säger Herren Herren alltså: Så sant som jag lefver, skall jag låta min ed, den han föraktat hafver, och mitt förbund, som han brutit hafver, komma öfver hans hufvud.

²⁰ Ty jag skall kasta mitt nät öfver honom, och han måste i min garn fången varda, och jag skall låta honom komma till Babel, och der vill jag vara i rätta med honom; derföre, att han sig så emot mig förgripit hafver.

²¹ Och alle hans flyktige, som till honom hålla sig, skola falla genom svärd, och de, som af dem slippa, skola i all väder förströdde varda: och I skolen förnimma, att jag, Herren, hafver detta talat.

²² Detta säger Herren Herren: Jag skall också taga en telning af ett högt cedreträ, och bryta honom af, öfverst uppå dess qvistom, och skall plantera honom uppå ett högt berg;

²³ Nämliga på det höga berget Israel vill jag plantera honom, på det han skall gro och bära frukt, och varda ett stort cedreträ, så att allehanda foglar skola kunna bo och blifva under honom, och under hans qvistars skugga.

²⁴ Och all trä på markene skola förnimma att jag, Herren, hafver det höga trät förnedrat, och det låga trät upphöjt, och det gröna trät förtorkat, och det torra trät grönskande gjort; jag, Herren, talar det, och gör de också.