¹ Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

² Du menniskobarn, prophetera emot Israels herdar; prophetera, och säg till dem: Detta säger Herren Herren: Ve Israels herdom, hvilke föda sig sjelfva; skulle icke herdarna föda hjorden?

³ Men I åten det feta, och klädden eder med ullene, och slagtaden det gödda; men fåren villen I intet föda.

⁴ De svaga stärkten I intet, och de sjuka heladen I intet, det såra förbunden I intet, det förvillda hemtaden I icke igen, och det borttappada uppsökten I icke; utan strängeliga och hårdeliga hafven I rådit öfver dem.

⁵ Och min får äro förskingrade, lika som de der ingen herdan hafva, och äro allom vilddjurom till spis vordne, och platt förskingrade;

⁶ Och gå ville här och der på bergen, och på allom högom backom, och äro förströdd öfver hela landet; och ingen är, som efter dem frågar, eller något sköter om dem.

⁷ Derföre hörer, I herdar, Herrans ord.

⁸ Så sant som jag lefver, säger Herren Herren: Efter I låten min får till rofs, och min hjord allom vilddjurom till spis varda, medan de ingen herdan hafva, och mine herdar intet fråga efter min hjord, utan äro sådana herdar, som föda sig sjelfva, men min får vilja de intet föda;

⁹ Derföre, I herdar, hörer Herrans ord.

¹⁰ Detta säger Herren Herren: Si, jag vill till de herdar, och skall kräfva min hjord utu deras händer, och skall göra en ända med dem, att de skola intet mer herdar vara, och skola intet mer föda sig sjelfva; jag skall frälsa min får utu deras mun, att de intet mer skola uppäta dem.

¹¹ Ty så säger Herren Herren: Si, jag skall sjelf taga min hjord till mig, och besöka dem.

¹² Lika som en herde besöker sin får, då de ifrå sinom hjord förvillde äro; alltså skall jag besöka min får, och skall förlossa dem ifrån all rum, dit de hafva förströdde varit, på den tiden då mulet och mörkt var.

¹³ Jag skall utföra dem ifrån all folk, och församla dem utur all land, och skall föra dem uti deras land, och skall föda dem på Israels bergom, och i allom dalom, och på alla lustiga platser i landena.

¹⁴ Jag skall låta dem komma på de bästa betena, och deras hyddor skola stå på de höga berg i Israel; der skola de ligga uti roliga hyddor, och hafva feta ben på Israels bergom.

¹⁵ Jag vill sjelf föda min får, och skall låta dem lägra sig, säger Herren Herren.

¹⁶ Jag skall uppsöka det borttappada, och igenhemta det förvillda, och förbinda det sargada, och stärka det svaga; och hvad fett och starkt är, skall jag bevara; och skall sköta dem såsom de betorfvat.

¹⁷ Men till eder, min hjord, säger Herren Herren alltså: Si, jag vill döma emellan får och får, och emellan vädrar och bockar.

¹⁸ Är det icke nog, att I så goda bet hafven, och så öfverflödeliga, att I förtrampen det med fötterna; och så sköna källor, till att dricka så öfverflödeliga, att I träden deruti med fötterna, och gören dem orena;

¹⁹ Så att min får äta måste det I förtrampat hafven, och dricka det I med edra fötter orent gjort hafven?

²⁰ Derföre, Så säger Herren Herren till dem: Si, jag skall döma emellan de feta och magra fåren;

²¹ Derföre, att I springen till med fötterna, och stöten de svaga ifrån eder med edrom hornom, tilldess I förskingren dem all bort ifrån eder;

²² Och skall hjelpa minom hjord, att de intet mer skola till rof varda, och skall döma emellan får och får.

²³ Och jag skall uppväcka dem en enig Herda, den dem föda skall, nämliga min tjenare David; han skall föda dem, och skall vara deras herde.

²⁴ Och jag, Herren, skall vara deras Gud; men min tjenare David skall vara Försten ibland dem, det säger jag, Herren.

²⁵ Och jag vill göra ett fridsförbund med dem, och borttaga all ond djur utu landena, att de skola säkre bo i öknene, och i skogomen sofva.

²⁶ Jag skall välsigna dem och alla mina högar allt omkring, och låta regna uppå dem i rättom tid; det skall vara ett nådeligit regn;

²⁷ Så att trän på markene skola bära sina frukt, och jorden gifva sin växt, och de skola bo säkre i landena, och skola förnimma att jag är Herren, när jag hafver sönderbrutit deras ok, och hulpit dem ifrå deras hand, som de tjena måste.

²⁸ Och de skola icke mer varda Hedningomen till rof, och ingen djur på jordene skola mer uppäta dem; utan skola bo säkre utan all fruktan.

²⁹ Och jag skall uppväcka dem ena berömda planto, att de icke mer skola lida hunger i landena, och ingen försmädelse mer lida ibland Hedningarna;

³⁰ Och skola veta att jag, Herren deras Gud, när dem är, och att de af Israels hus äro mitt folk, säger Herren Herren.

³¹ Ja, I menniskor skolen vara min fosterfår, och jag vill vara edar Gud, säger Herren Herren.