¹ Herre, du äst min Gud; dig prisar jag; jag lofvar ditt Namn; ty du gör under, din gamla anslag äro trofast och sannfärdig.

² Ty du gör staden till en stenhop, den fasta staden, att han uti en hop ligger; de främmandes palats, så att det icke mer en stad är, och aldrig mer uppbyggd varder.

³ Derföre ärar dig ett mägtigt folk; de väldiga Hedningars städer frukta dig.

⁴ Ty du äst dens fattigas starkhet, dens armas starkhet i bedröfvelsen, en tillflykt för oväder, en skygd för hetta, då de tyranner rasa såsom en storm emot en vägg.

⁵ Du ödmjukar de främmandes storm, såsom en hette i torrt rum, så att hetten skall förderfva de tyranners vinqvistar; och skyarna gifva ändock skugga.

⁶ Och Herren Zebaoth skall göra till all folk ett fett gästabåd på desso bergena; ett gästabåd af klart vin, af feto, af märg, af vin, der ingen drägg uti är.

⁷ Och han skall på desso bergena bortlägga svepklädet, der all folk med besvept äro, och täckeklädet, der alle Hedningar men betäckte äro.

⁸ Ty döden skall platt uppsluken varda; och Herren Herren skall aftvå tårarna af all ansigte, och skall borttaga sins folks försmädelse i all land; ty Herren hafver det sagt.

⁹ På den tiden skall man säga: Si, det är vår Gud, den vi förbide, och han skall hjelpa, oss; det är Herren; vi förbide honom, att vi skole fröjda oss, och glade vara i hans salighet.

¹⁰ Ty Herrans hand hvilas på desso bergena; och Moab skall derunder förkrossad varda, såsom strå söndertröskadt varder, och såsom träck.

¹¹ Och han skall utsträcka sina händer midt ibland dem, såsom en simmande dem uträcker till att simma, och förnedra deras prål med sina händers arm;

¹² Och skall nederböja edra murars höga fäste, förnedra, och kasta dem i stoft på jordena.