¹ Ty Herren skall förbarma sig öfver Jacob, och ännu utkora Israel, och sätta dem uti sitt land: och främlingar skola gifva sig till dem, och hålla sig intill Jacobs hus;

² Och folk skola, dem till sig taga, och hafva dem in till sitt rum, så att Israels hus skall äga dem uti Herrans land till tjenare och tjenarinnor; och skola hålla dem fångna, af hvilkom de fångne voro, och skola råda öfver sina plågare.

³ Och på den tiden, då Herren varder dig ro gifvandes ifrå din jämmer och vedermöda, och ifrå den hårda träldom, der du uti varit hafver;

⁴ Så skall du föra ett sådant ordspråk emot Konungen af Babel, och säga: Huru är det nu ute med plågarenom, och beskattningen hafver en ända?

⁵ Herren hafver sönderbrutit de ogudaktigas ris, de väldigas ris;

⁶ Den som folk slog i grymhet utan återvändo, och med stränghet rådandes var öfver Hedningarna, och förföljde dem utan barmhertighet.

⁷ Nu hafver dock hela verlden ro, och är stilla, och fröjdar sig i glädje.

⁸ Ock fröjda sig furoträn öfver dig, och de cedreträ i Libanon (och säga): Efter du ligger, så kommer ingen upp, som oss afhugger.

⁹ Helvetet dernedre bäfvade för dig, emot din tillkommelse; det uppväcker dig de döda, alla verldenes bockar, och bad alla Hedningarnas Konungar uppstå utaf sina stolar;

¹⁰ Att de skulle, en efter den andra, tala, och säga till dig: Du äst ock slagen lika som vi, och dig går lika som oss.

¹¹ Ditt prål är neder till helvete faret, samt med dina harpors klingande; mal skall vara din säng, och matkar ditt öfvertäckelse.

¹² Huru äst du af himmelen fallen, du sköna morgonstjerna? Huru äst du till jordena fallen, du som försvagade Hedningarna?

¹³ Tänkte du dock uti ditt hjerta: Jag vill stiga upp i himmelen, och förhöja min stol upp öfver Guds stjernor. Jag vill sätta mig på vittnesbördsens berg, på den sidon norrut.

¹⁴ Jag vill fara öfver de höga skyar, och vara den Aldrahögsta lik.

¹⁵ Ja, till helvetes far du, vid kulones sida.

¹⁶ Den dig ser, han skall skåda dig, och se uppå dig (och säga): Är det den man, som verldena skälfvande gjorde, och Konungariken bäfvande;

¹⁷ Den der jordenes krets ödelade, och städerna derinne nederslog, och gaf icke sina fångar lösa?

¹⁸ Allesamman Hedningarnas Konungar ligga dock med äro, hvar och en i sitt hus;

¹⁹ Men du äst förkastad utu dine graf, såsom en förderfvad gren, såsom de slagnas klädnad, som med svärd ihjälstungne äro, hvilke nederfara till helvetes stenar, såsom ett förtrampadt as.

²⁰ Du skall icke såsom de begrafven varda; ty du hafver förderfvat ditt land, och slagit ditt folk; ty man skall aldrig tänka på den ondskofulla sädena.

²¹ Reder till, att man må slagta hans barn, för deras fäders missgerningars skull, att de icke uppkomma eller ärfva landet, eller göra jordenes krets fullan med fiendar.

²² Och jag skall öfver dem komma säger Herren Zebaoth, och i Babel utrota hans åminnelse, hans igenlefda, affödo och efterkommande, säger Herren;

²³ Och skall göra honom igelkottom till arfs, och till en vattusjö, och skall sopa honom med förderfvelsens qvast, säger Herren Zebaoth.

²⁴ Herren Zebaoth hafver svorit, och sagt: Hvad gäller, att det skall så ske som jag tänker, och skall så blifva, som jag i sinnet hafver;

²⁵ Att Assur nederlagd varder i mitt land, och jag förtrampar honom på min berg; på det hans ok skall af dem taget varda, och hans börda af deras hals komma.

²⁶ Detta äro de anslag, som han hafver öfver all land, och det är den uträckta hand öfver alla Hedningar.

²⁷ Ty Herren Zebaoth hafver det beslutit; ho vill förmenat? Och hans hand är uträckt; ho kan afvända henne?

²⁸ I det året, då Konung Ahas blef död, vardt denne tungen sedd.

²⁹ Fröjda dig icke så fast, du Philistea, att det ris, som dig slog, sönderbrutet är; ty utaf ormsens rot skall komma en basilisk, och hans frukt skall vara en brinnande flygande drake.

³⁰ Ty de torftigas förstfödingar skola berga sig, och de fattige tryggeliga hvila sig; men dina rot vill jag dräpa med hunger, och skall han förgöra dina igenlefda.

³¹ Jämra dig, du port, ropa, du stad, hela Philistea är förtviflad; ty nordanefter kommer en rök, och ingen ensam är uti hans tjäll.

³² Och hvad varda Hedningarnas båd sägande? Nämliga att Herren hafver grundat Zion, och der skola hans folks elände hafva tillflykt.