¹ Och nu, säger Herren, den dig skapat hafver, Jacob, och den dig gjort hafver, Israel: Frukta dig intet; ty jag hafver förlossat dig; jag hafver kallat dig vid ditt namn, du äst min.

² Ty om du går igenom vatten, vill jag vara när dig, att strömmarna icke skola dränka dig; och om du går uti elden, skall du intet bränna dig, och lågen skall intet bita uppå dig.

³ Ty jag är Herren din Gud, den Helige i Israel, din Frälsare. Jag hafver gifvit Egypten, Ethiopien och Seba till försoning i din stad.

⁴ Efter du så dyr för min ögon aktad äst, måste du ock härlig vara, och jag hafver dig kär; derföre gifver jag menniskor uti din stad, och folk för dina själ.

⁵ Så frukta dig nu intet; ty jag är när dig. Jag vill låta komma dina säd östanefter, och vill församla dig vestanefter;

⁶ Och skall säga till norr: Gif; och till söder: Förhåll icke; haf mina söner hit från fjerran, och mina döttrar ifrå verldenes ända;

⁷ Alle de som med mino Namne nämnde äro, nämliga de jag skapat hafver till mina härlighet, tillredt dem, och gjort dem.

⁸ Låt framträda det blinda folket, som dock ögon hafver, och de döfva, som dock öron hafva.

⁹ Låt alla Hedningar tillhopakomma, och folken församla sig; hvilken är ibland dem som detta förkunna kan, och låta oss höra framföreåt hvad som ske skall? Låt dem hafva deras vittne fram, och bevisat, så får man hörat, och säga: Det är sanningen.

¹⁰ Men I ären min vittne, säger Herren, och min tjenare, den jag utvalt hafver; på det I skolen vetat, och tro mig, och förståt, att jag äret. Förr mig är ingen Gud gjord, så varder ock ingen efter mig.

¹¹ Jag, Jag är Herren, och utan mig är ingen Frälsare.

¹² Jag hafver förkunnat det, och hafver desslikes hulpit, och hafver eder det säga låtit, och ingen främmande gud är ibland eder. I ären min vittne, säger Herren, så är jag Gud.

¹³ Och är jag förr än någor dag var, och ingen är den som utu mine hand frälsa kan. Jag verkar, ho vill afvända det?

¹⁴ Så säger Herren, edar förlossare, den Helige i Israel: För edra skull hafver jag till Babel sändt, och hafver nederslagit alla bommar, och jagat de sörjande Chaldeer till skepps.

¹⁵ Jag är Herren, edar Helige, som Israel skapat hafver, edar Konung.

¹⁶ Så säger Herren, som en väg gör i hafvet, och en stig i stark vatten;

¹⁷ Den der utförer vagn och häst, här och magt, så att de i enom hop ligga, och intet uppstå; att de utslockna, såsom en veke utslocknar.

¹⁸ Tänker icke uppå det gamla, och akter icke uppå det förra varit hafver;

¹⁹ Ty si, jag vill göra en ny ting; rätt nu skall det uppgå, att I skolen förnimma, att jag gör en väg i öknene, och vattuströmmar uti ödemarkene;

²⁰ Att djuret på markene skall prisa mig, drakar och strutser; ty jag vill gifva vatten uti öknene, och strömmar uti ödemarkene, till att gifva mino folke, minom utkoradom dricka.

²¹ Detta folket hafver jag tillredt mig, det skall förtälja min pris.

²² Icke att du Jacob hafver kallat mig, eller att du Israel hafver arbetat om mig;

²³ Icke hafver du framburit mig dins bränneoffers får, eller hedrat mig med ditt offer. Jag hafver icke haft lust till dina tjenst i spisoffer; jag hafver ej heller lust af ditt arbete uti rökelse.

²⁴ Mig hafver du icke köpt calmos för penningar; mig hafver du icke fyllt med dins offers fetma; ja, mig hafver du arbete gjort uti dinom syndom, och gjort mig mödo uti dinom missgerningom.

²⁵ Jag, Jag utstryker din öfverträdelse för mina skull, och kommer dina synder intet ihåg.

²⁶ Drag mig till minnes; låt oss gå med hvarannan till rätta; säg, huru du vill rättfärdig varda?

²⁷ Dine fäder hafva syndat, och dine lärare hafva misshandlat emot mig.

²⁸ Derföre hafver jag ohelgat helgedomens Förstar, och gifvit Jacob tillspillo, och Israel till försmädelse.