¹ Bel lutar fast, Nebo är fallen, deras afgudar äro vordne djurom och ökom till tunga, att de skola bära sig trötta af edra bördo.

² Ja, de falla, och luta allesamman, och kunna icke bortbära bördona; utan deras själ måste gå i fängelse.

³ Hörer mig, I af Jacobs hus, och alle återlefde af Israels hus; I som i lifve bärens, och i qvede liggen.

⁴ Ja, jag skall bära eder intill åldren, och intilldess I grå varden; jag skall görat; jag skall upplyfta, och bära, och hjelpa.

⁵ Vid hvem viljen I likna mig, och vid hvem mäten I mig, den jag lik skulle vara?

⁶ De slå guld utu säcken, och väga ut silfver med vigt, och leja guldsmeden, att han gör der en gud af, för hvilkom de knäfalla och tillbedja.

⁷ De taga honom uppå axlarna, och bära honom, och sätta honom på sitt rum; der står han, och kommer intet utaf sitt rum; ropar någor till honom, då svarar han intet, och hjelper honom intet af hans nöd.

⁸ På sådant tänker dock, och varer faste; I öfverträdare, går till edart hjerta.

⁹ Tänker uppå det i förtiden af ålder varit hafver; ty jag är Gud, och ingen mer, i en Gud hvilkens like ingenstäds är;

¹⁰ Jag, som förkunnar tillförene, hvad härefter komma skall, och tillförene förrän det sker, och säger: Mitt råd blifver ståndandes, och jag gör allt det mig täckes.

¹¹ Jag kallar en fogel östanefter, och en man som min anslag fullkomnar af fjerran land. Hvad jag säger, det låter jag ske; hvad jag tänker, det gör jag ock.

¹² Hörer mig, I stolthjertade, I som långt ären ifrå rättfärdighetene.

¹³ Jag hafver låtit mina rättfärdighet när komma; hon är icke långt borto, och min salighet dröjer icke; ty jag vill gifva salighet I Zion, och mina härlighet i Israel.