¹ Ve dem som draga neder till Egypten efter hjelp, och förlåta sig uppå hästar, och trösta uppå vagnar, att de månge äro, och uppå resenärar, derföre att de fast starke äro; och hålla sig icke intill den Heliga i Israel, och fråga intet efter Herranom.

² Men han är vis, och låter komma olycko, och vänder icke sin ord; utan varder sig uppresandes emot de ondas hus, och emot de ogerningsmäns hjelp.

³ Ty Egypten är menniska, och icke Gud; och deras hästar äro kött, och icke ande; och Herren skall uträcka sina hand, så att hjelparen skall raga, och den som hulpen varder, han skall falla, och tillhopa, förgås, den ene med den andra.

⁴ Ty så säger Herren till mig: Lika som ett lejon och ett ungt lejon ryter öfver sitt rof, då en hop med herdar ropa uppå det, så förskräckes det intet för deras rop, och är intet rädt för det de äro månge; alltså skall Herren Zebaoth fara ned, till att strida på Zions berg, och uppå dess hög.

⁵ Och Herren Zebaoth skall beskärma Jerusalem, såsom foglar göra med vingarna; beskydda, hjelpa, derinne vistas, och undsätta honom.

⁶ Vänder om, I Israels barn, I som fast afvikit hafven.

⁷ Ty på den tiden skall hvar och en förkasta sina silfvers och gyldene afgudar, hvilka eder edra händer gjort hafva till synd.

⁸ Och Assur skall falla, icke genom mans svärd, och skall förtärd varda, icke genom menniskosvärd; och skall dock för svärd fly, och hans unge män skola skattskyldige varda.

⁹ Och deras klippa skall för fruktans skull bortdraga, och hans Förstar skola för baneret flykten gifva, säger Herren, den i Zion en eld hafver, och en ugn i Jerusalem.