¹ Halleluja. Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet.

² Ho kan uttala Herrans dråpeliga gerningar? och prisa all hans lofliga verk?

³ Salige äro de som budet hålla, och göra alltid rätt.

⁴ Herre, tänk på mig efter den nåd, som du dino folke lofvat hafver; bevisa oss dina hjelp;

⁵ Att vi måge se dina utkorades välfärd, och glädja oss att dino folke väl går, och berömma oss med dinom arfvedel.

⁶ Vi hafve syndat med våra fäder; vi hafve misshandlat, och hafve ogudaktige varit.

⁷ Våre fäder uti Egypten ville icke förstå din under; de tänkte icke på dina stora godhet, och voro ohörige vid hafvet, nämliga röda hafvet.

⁸ Men han halp dem för sitt Namns skull, så att han sina magt beviste.

⁹ Och han näpste röda hafvet, och det vardt torrt; och förde dem genom djupen, såsom genom ena öken;

¹⁰ Och halp dem ifrå deras hand, som dem hatade, och förlossade dem ifrå fiendans hand.

¹¹ Och vattnet fördränkte deras fiendar, så att icke en qvar blef.

¹² Då trodde de uppå hans ord, och söngo hans lof.

¹³ Men de förgåto snarliga hans gerningar, och bidde intet efter hans råd.

¹⁴ Och de fingo lusta i öknene, och försökte Gud uti ödemarkene.

¹⁵ Men han gaf dem deras bön, och sände dem nog, tilldess dem vämjade dervid.

¹⁶ Och de satte sig upp emot Mose i lägrena; emot Aaron, Herrans heliga.

¹⁷ Jorden öppnade sig, och uppsvalg Dathan, och öfvertäckte Abirams rota.

¹⁸ Och eld vardt ibland deras rota upptänd; lågen uppbrände de ogudaktiga.

¹⁹ De gjorde en kalf i Horeb, och tillbådo det gjutna belätet;

²⁰ Och förvandlade sina äro uti ens oxas liknelse, den gräs äter.

²¹ De förgåto Gud sin Frälsare, som så stor ting uti Egypten gjort hade;

²² Vidunder i Hams land, och förskräckeliga gerningar i röda hafvet.

²³ Och han sade, att han ville förgöra dem, om Mose hans utkorade den plågan icke förtagit hade, och afvändt hans grymhet, att han icke platt skulle förderfva dem.

²⁴ Och de föraktade det lustiga landet; de trodde icke hans ordom;

²⁵ Och knorrade i deras hyddom; de lydde intet Herrans röst.

²⁶ Och han hof upp sina hand emot dem, att han skulle nederslå dem i öknene;

²⁷ Och kasta deras säd ibland Hedningarna, och förströ dem i landen.

²⁸ Och de gåfvo sig till BaalPeor, och åto af de döda afgudars offer;

²⁹ Och förtörnade honom med sin verk; då kom ock en plåga ibland dem.

³⁰ Då trädde Pinehas fram, och förlikte sakena, och plågan vände åter.

³¹ Och det vardt honom räknadt till rättfärdighet, ifrå slägte till slägte, i evig tid.

³² Och de förtörnade honom vid trätovattnet; och de plågade Mose illa.

³³ Ty de bedröfvade honom hans hjerta, så att någor ord undföllo honom.

³⁴ De förgjorde ock icke de folk, som dock Herren dem budit hade;

³⁵ Utan de blandade sig ibland Hedningarna, och lärde deras verk;

³⁶ Och tjente deras afgudom; de kommo dem på förargelse.

³⁷ Och de offrade sina söner, och sina döttrar djeflom;

³⁸ Och utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade Canaans afgudom; så att landet med blodskulder besmittadt vardt;

³⁹ Och orenade sig med sinom gerningom, och hor bedrefvo med sin verk.

⁴⁰ Då förgrymmade sig Herrans vrede öfver sitt folk, och han fick en styggelse till sitt arf;

⁴¹ Och gaf dem uti Hedningars händer; så att öfver dem rådde de som dem hätske voro.

⁴² Och deras fiender plågade dem, och de vordo kufvade under deras händer.

⁴³ Han förlossade dem ofta; men de förtörnade honom med sin verk, och vordo få för deras missgerningars skull.

⁴⁴ Och han såg till deras nöd, då han deras klagan hörde;

⁴⁵ Och tänkte på sitt förbund, som han med dem gjort hade; och det ångrade honom efter hans stora godhet;

⁴⁶ Och lät dem komma till barmhertighet, för allom dem som dem fångat hade.

⁴⁷ Hjelp oss, Herre vår Gud, och för oss tillhopa ut ifrå Hedningarna; att vi måge tacka ditt helga Namn, och begå ditt lof.

⁴⁸ Lofvad vare Herren, Israels Gud, ifrån evighet i evighet; och allt folk säga: Amen. Halleluja.