¹ En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.

² Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.

³ Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.

⁴ Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;

⁵ Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.

⁶ Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.

⁷ Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.

⁸ Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.

⁹ Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.

¹⁰ All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.

¹¹ Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.

¹² De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.

¹³ Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.

¹⁴ Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.

¹⁵ Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.

¹⁶ Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.

¹⁷ Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.

¹⁸ Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.

¹⁹ Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.

²⁰ Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;

²¹ Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.

²² Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.

²³ Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.

²⁴ Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.

²⁵ Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.

²⁶ Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.

²⁷ Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.

²⁸ Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.