¹ En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.

² Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.

³ Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.

⁴ Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.

⁵ De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.

⁶ Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.

⁷ De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.

⁸ De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.

⁹ Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.

¹⁰ Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;

¹¹ Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?

¹² Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.

¹³ Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;

¹⁴ Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?

¹⁵ Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.

¹⁶ Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;

¹⁷ Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.

¹⁸ Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.

¹⁹ Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.

²⁰ Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.

²¹ Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

²² Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.

²³ Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.

²⁴ Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.

²⁵ När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

²⁶ Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.

²⁷ Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.

²⁸ Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.