¹ Och Herren talade med Mose på de Moabiters mark, vid Jordan, in mot Jericho, och sade:

² Bjud Israels barnom, att de gifva Leviterna städer utaf sitt arfvegods, der de måga uti bo; dertill förstäder omkring städerna skolen I ock gifva Leviterna;

³ Att de skola bo i städerna, och hafva sin boskap, gods och allahanda djur i förstäderna.

⁴ Vidden till förstäderna, som de skola gifva Leviterna, skall vara tusende alnar utifrå stadsmuren allt omkring.

⁵ Så skolen I då mäta utanför staden, på den sidone österut, tutusend alnar; och på den sidone söderut, tutusend alnar; och på den sidone vesterut, tutusend alnar; och på den sidone norrut, tutusend alnar; att staden skall vara midt uti. Det skall vara deras förstäder.

⁶ Och ibland de städer, som I gifven Leviterna, skolen I gifva sex fristäder, att den som någon ihjälslår må fly derin; derutöfver skolen I ännu gifva dem två och fyratio städer;

⁷ Så att alle städer, som I gifven Leviterna, blifva åtta och fyratio med deras förstäder;

⁸ Och skolen gifva dem mer af dem som mycket äga ibland Israels barn, och mindre af dem som mindre äga; hvar och en, efter hans arfvedel, den honom tillskift varder, skall gifva Leviterna städer.

⁹ Och Herren talade med Mose, och sade:

¹⁰ Tala med Israels barn, och säg till dem: När I kommen öfver Jordan in uti Canaans land,

¹¹ Skolen I utvälja städer, som fristäder skola vara, deruti fly må den som någon med våda ihjälslår.

¹² Och skola sådane fristäder vara ibland eder, för blodhämnarens skull, att han icke skall dö, som dråpet gjorde, intilldess han hafver ståndit till rätta inför menighetene.

¹³ Och de städer, som I gifva skolen, skola vara sex fristäder;

¹⁴ Tre skolen I gifva på desso sidone Jordan; och tre i Canaans lande.

¹⁵ Det äro de sex fristäder, både för Israels barn, och främlingom, och husmän ibland eder; att dit må fly ho som helst ena själ slår med våda.

¹⁶ Hvilken som slår en med något jern, så att han dör, han är en mandråpare; och skall döden dö.

¹⁷ Kastar han honom med en sten, der någor kan död af varda, så att han blifver död deraf, så är han en mandråpare; och skall döden dö.

¹⁸ Slår han honom med något trä, der någor kan med dödsslagen varda, så att han dör, så är han en mandråpare; och skall döden dö.

¹⁹ Blodhämnaren skall slå mandråparen ihjäl; såsom han slagit hafver, så skall man döda honom igen.

²⁰ Stöter han honom af hat, eller kastar något på honom med försåt, så att han dör;

²¹ Eller slår honom af ovänskap med sine hand, så att han dör, så skall han döden dö, som honom slog; ty han är en mandråpare; blodhämnaren skall dräpa honom, när han råkar honom.

²² Men stöter han honom oförvarandes utan ovänskap, eller kastar något på honom, icke med försåt;

²³ Eller kastar en sten på honom oförvarandes, der man af dö kan, så att han dör, och han är icke hans ovän, och ville honom heller intet ondt.

²⁴ Så skall menigheten döma, emellan honom som slog och blodhämnaren, i denna sakene.

²⁵ Och menigheten skall fria mandråparen ifrå blodhämnarens hand, och låta honom komma i fristaden igen, dit han flydder var; och der skall han blifva, tilldess öfverste Presten dör, den man med den helga oljone smort hafver.

²⁶ Om mandråparen går utaf sin fristads råmärke, dit han flydd är,

²⁷ Och blodhämnaren finner honom utanför hans fristads råmärke, och slår honom ihjäl; han skall för det blod intet saker vara;

²⁸ Ty han skulle blifva i sinom fristad intill den öfversta Prestens död; och efter öfversta Prestens död åter komma till sins arfvegods land igen.

²⁹ Detta skall vara eder en rätt med edra efterkommande, i alla edra boningar.

³⁰ Mandråparen skall man dräpa efter tvegga vittnes mun; ett vittne skall icke svara öfver en själ till döds.

³¹ Och I skolen ingen försoning taga för en mandråpares själ, ty han är saker till döden; utan han skall döden dö;

³² Och skolen ingen försoning taga öfver den, som till fristaden flydder var, så att han igenkommer till att bo i landena, intill att Presten dör.

³³ Och skämmer icke landet, der I uti bon; ty den som blodssaker är, han skämmer landet; och landet kan icke försonadt varda för det blod, som der utgjutet varder, annars utan genom hans blod, som det utgjutit hafver.

³⁴ Orener icke landet, som I bon uti, der jag ock uti bor; ty jag är Herren, som bor ibland Israels barn.