¹ Och Herren talade med Mose, och sade:

² Tala med Israels barn, och säg till dem: När I kommen in uti det land, der I uti bo skolen, det jag eder gifva skall;

³ Och viljen göra Herranom offer, vare sig bränneoffer, eller ett offer af ett besynnerligit löfte, eller ett friviljeoffer, eller edor högtidsoffer; på det I skolen göra Herranom en söt lukt, af fä eller får;

⁴ Hvilken nu Herranom sina gåfvo offra vill, han skall göra till ett spisoffer en tiung semlomjöl, blandadt med oljo; en fjerding af ett hin;

⁵ Och vin till drickoffer, sammalunda en fjerding af ett hin till bränneoffer eller eljest till ett offer, der ett lamb offradt varder.

⁶ Men der en vädur varder offrad, skall du göra spisoffret två tiungar semlomjöl, blandadt med oljo, en tridiung af ett hin;

⁷ Och vin till drickoffer, ock en tridiung af ett hin; det skall du offra Herranom till en söt lukt.

⁸ Men vill du göra en stut till bränneoffer, eller till ett besynnerligit löfteoffer, eller till tackoffer Herranom;

⁹ Så skall du till stuten göra ett spisoffer, tre tiungar semlomjöl, blandadt med oljo, ett halft hin;

¹⁰ Och vin till drickoffer, sammalunda ett halft hin. Detta är ett offer Herranom till en söt lukt.

¹¹ Alltså skall du göra med en stut, med enom vädur, med ett får, af lambom och getom;

¹² Derefter som talet är af dessa offren, derefter skall ock talet vara till spisoffret och drickoffret.

¹³ Den som en inländsker är, han skall detta göra, på det han må göra Herranom ett offer till en söt lukt.

¹⁴ Och om en främling bor när eder, eller ibland eder när edra fränder är, och vill göra Herranom ett offer till en söt lukt; han skall göra såsom de göra.

¹⁵ Hela menighetene skall vara en stadge, både eder och främlingomen. En evig stadge skall det vara edrom efterkommandom, att för Herranom skall en främling vara såsom I.

¹⁶ En lag, en rätt skall vara eder och främlingenom, som bor när eder.

¹⁷ Och Herren talade med Mose, och sade:

¹⁸ Tala med Israels barn, och säg till dem: När I kommen in uti landet, dit jag eder införa skall;

¹⁹ Att I äten af landsens bröd, skolen I gifva Herranom ett häfoffer;

²⁰ Nämliga af edars degs förstling skolen I gifva ena kako till häfoffer, såsom I gifven häfoffer af ladone.

²¹ Så skolen I ock gifva Herranom förstling af edar deg till häfoffer, med edra efterkommande.

²² Och om I af ovetenhet försummen något af dessa bud, som Herren till Mose sagt hafver;

²³ Och allt det Herren eder genom Mose budit hafver, ifrå den dagen Herren begynte bjuda, intill edra efterkommande;

²⁴ Om nu menigheten gör något ovetandes, så skall hela menigheten göra en ungan stut af boskapen till ett bränneoffer, Herranom till en söt lukt; samt med sitt spisoffer och drickoffer, såsom det sig bör; och en getabock till syndoffer.

²⁵ Och Presten skall alltså försona hela menighetena af Israels barn, så varder det dem förlåtet; ty det är en ovetenhet. Och de skola frambära sådana sina gåfvor Herranom till ett offer; och sitt syndoffer för Herranom öfver sina ovetenhet;

²⁶ Så varder det förlåtet hela menighetene af Israels barn; dertill ock främlingomen, som bo ibland eder, efter hela folket är i sådana ovetenhet.

²⁷ Men när en själ genom ovetenhet syndar, hon skall frambära en årsgammal get till syndoffer.

²⁸ Och Presten skall försona sådana ovetande själ med syndoffret för ovetenhetena för Herranom, så att han henne försonar; så varder det henne förlåtet.

²⁹ Och det skall vara allt en lag, som I för ovetenhet göra skolen, både dem som inländske äro ibland Israels barn, ock så främlingomen, som bo ibland eder.

³⁰ Men om en själ något gör af öfverdådighet, vare sig inländsk eller utländsk, den hafver Herran försmädat; den själen skall utrotad varda utu hennes folk;

³¹ Ty hon hafver föraktat Herrans ord, och gjort hans bud omintet; hon skall platt utrotad varda, och umgälla sin skuld.

³² Som nu Israels barn voro i öknene, funno de en man hemtande ved om Sabbathsdagen.

³³ Och de som hade funnit honom dermed, då han hemtade veden, hade honom fram för Mose och Aaron, och för hela menighetena.

³⁴ Och de satte honom i fängelse; ty det var icke klarliga uttryckt, hvad man skulle göra med honom.

³⁵ Men Herren sade till Mose: Den mannen skall döden dö; hela menigheten skall stena honom utanför lägret.

³⁶ Så förde hela menigheten honom ut för lägret, och stenade honom ihjäl, såsom Herren hade budit Mose.

³⁷ Och Herren sade till Mose:

³⁸ Tala med Israels barn, och säg till dem, att de skola göra sig klutar på fållarna af deras kläder, i alla deras efterkommandom, och gul snöre i klutomen vid fållarna.

³⁹ Och skola de klutar tjena eder dertill, att I skolen se på dem, och ihågkomma all Herrans bud, och göra dem, att I icke efterföljen edars hjertas tycko, eller hor drifven efter edor ögon.

⁴⁰ Derföre skolen I ihågkomma och göra all min bud, och helige vara edrom Gud.

⁴¹ Jag Herren edar Gud, den eder utur Egypti land fört hafver, att jag skulle vara edar Gud: Jag Herren edar Gud.