¹ Desse äro de ord, som Mose talade till hela Israel på hinsidon Jordan i öknene, på den markene emot röda hafvet, emellan Paran och Tophel, Laban, Hazeroth och Disahab;

² Ellofva dagsresor ifrå Horeb, den vägen om Seirs berg intill KadesBarnea.

³ Och det skedde i fyrationde årena, på första dagen i den ellofte månadenom; då talade Mose med Israels barn, allt det Herren honom till dem budit hade;

⁴ Sedan att han hade slagit Sihon, de Amoreers Konung, som i Hesbon bodde; dertill Og, Konungen i Basan, som i Astaroth och i Edrei bodde.

⁵ På hinsidon Jordan, i de Moabiters lande, begynte Mose utlägga denna lagen, och sade:

⁶ Herren vår Gud talade med oss på Horebs berg, och sade: I hafven länge nog varit vid detta berget.

⁷ Vänder eder, och drager åstad, att I mån komma till de Amoreers berg, och till alla deras grannar, till mark, på berg och i dalar, söderut, och emot hafsens hamn, i Canaans lande, och till berget Libanon, allt intill den stora älfvena Phrath.

⁸ Si, jag hafver gifvit eder landet, som för eder ligger; går derin, och intager det, såsom Herren edra fäder, Abraham, Isaac och Jacob, svorit hafver, att han dem, och deras säd efter dem, det gifva ville.

⁹ Då sade jag till eder på samma tiden: Jag förmår icke allena utstå med eder;

¹⁰ Förty Herren edar Gud hafver förökat eder, så att I på denna dag ären såsom stjernornas tal på himmelen.

¹¹ Herren edra fäders Gud göre eder ännu mång tusend mer, och välsigne eder, såsom han eder sagt hafver.

¹² Huru kan jag allena sådana mödo, och tunga, och trätor, draga af eder?

¹³ Tager utaf eder visa och förståndiga män, de som ibland edra slägter bekände äro, dem vill jag uppsätta eder för höfvitsmän.

¹⁴ Då svaraden I mig, och saden: Det är en god ting, der du om talar, att du göra vill.

¹⁵ Så tog jag de yppersta af edra slägter, visa och bekända män, och satte dem öfver eder till höfvitsmän, öfver tusende, öfver hundrade, öfver femtio, öfver tio, och ämbetsmän i edra slägter;

¹⁶ Och böd edra domare på samma tid, och sade: Förhörer edra bröder, och dömer rätt emellan hvar man och hans broder, och främlingen.

¹⁷ I skolen ingen person anse i domen; utan skolen höra den litsla såsom den stora, och icke hafva försyn för någons mans person; ty domsämbetet hörer Gudi till. Om någor sak varder eder för svår, den låter komma till mig, att jag må den höra.

¹⁸ Alltså böd jag eder på den tiden allt det I göra skullen.

¹⁹ Så drogo vi ut ifrå Horeb, och vandrade genom den hela öknena, den stor och grufvelig är, såsom I sett hafven, uppå den vägen till de Amoreers berg, såsom Herren vår Gud oss budit hade; och kommo intill KadesBarnea.

²⁰ Då sade jag till eder: I ären komne intill de Amoreers berg, det Herren vår Gud oss gifva skall.

²¹ Si, landet före dig, hvilket Herren din Gud dig gifvit hafver! Drag ditupp, och tag det in, såsom Herren dina fäders Gud dig sagt hafver; frukta dig intet, och grufva dig intet.

²² Så kommen I till mig alle, och saden: Låt oss sända några män framför oss, som bespeja oss landet, och säga oss igen, hvilken vägen vi skole draga derin, och de städer, der vi inkomma skole.

²³ Det nöjde mig väl; och tog utaf eder tolf män, utaf hvart slägtet en.

²⁴ Då de samme gingo åstad, och drogo upp på berget, och kommo till den bäcken Escol, så skådade de det;

²⁵ Och togo landsens frukt med sig, och båro neder till oss, och bådade oss igen, och sade: Landet är godt, som Herren vår Gud oss gifvit hafver.

²⁶ Men I villen icke draga ditupp, och blefven Herrans edor Guds orde ohörsamme;

²⁷ Och knorraden i edor tjäll, och saden: Herren är oss hätsk, derföre hafver han fört oss utur Egypti land, på det han skall gifva oss i de Amoreers händer, till att förgöra oss.

²⁸ Hvad skulle vi deruppe? Våra bröder hafva förfärat vårt hjerta, och sagt: Det folket är större och högre än vi; städerna äro store och bemurade upp till himmelen; dertill hafve vi sett der Enakims barn.

²⁹ Och jag sade till eder: Grufver eder icke, och frukter eder intet för dem.

³⁰ Herren edar Gud drager för eder, och han skall strida för eder, såsom han hafver gjort med eder i Egypten för edor ögon;

³¹ Och i öknene, der du sett hafver, huru Herren din Gud dig burit hafver, såsom en man bär sin son, i allom dem väg, der I vandrat hafven, intilldess I till detta rummet komne ären.

³² Men I skötten der intet om, att I måtten trott Herranom edrom Gud;

³³ Den för eder gick, till att visa eder de rum, der I eder lägra skullen, om nattena i eld, att han skulle visa eder vägen, den I gå skullen, och om dagen i molnskyn.

³⁴ Då nu Herren hörde edart rop, vardt han vred, och svor, och sade:

³⁵ Ingen af detta onda slägtet skall få se det goda landet, som jag svorit hafver att gifva deras fäder;

³⁶ Förutan Caleb, Jephunne son, han skall se det; honom vill jag gifva det landet, der han på stigit hafver, och hans barnom; derföre att han hafver troliga efterföljt Herran.

³⁷ Och vardt Herren vred på mig för edra skull, och sade: Du skall icke heller komma derin.

³⁸ Men Josua, Nuns son, som din tjenare är, han skall komma derin; styrk honom; ty han skall utskifta Israel arfvet.

³⁹ Och edor barn, om hvilka I saden: De skola blifva till ett rof; och edra söner, som på denna dag hvarken veta godt eller ondt; de skola komma derin, dem skall jag gifva det, och de skola taga det in.

⁴⁰ Men vänder I om, och drager åt öknena, den vägen åt röda hafvet.

⁴¹ Då svaraden I, och saden till mig: Vi hafve syndat emot Herran; vi vilje ditupp och strida, såsom Herren vår Gud oss budit hafver. Som I nu redo voren, hvar i sitt harnesk, och skullen draga upp på berget,

⁴² Sade Herren till mig: Säg dem, att de icke draga ditupp, ej heller strida; ty jag är icke med eder; att I icke varden slagne för edra fiendar.