tal, i det han vänder sig till Gud med

klagan över människolivets vedermöda och

över sitt eget tröstlösa elände.

¹ En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

² Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

³ Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

⁴ Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

⁵ Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

⁶ Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

⁷ Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

⁸ Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

⁹ Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.

¹⁰ Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

¹¹ Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

¹² Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

¹³ När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

¹⁴ då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

¹⁵ Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

¹⁶ Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

¹⁷ Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

¹⁸ synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

¹⁹ Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

²⁰ Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

²¹ Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.