kan gå till rätta med Gud, men utan sak

har Gud hemsökt Job

¹ Därefter tog Job till orda och sade:

² Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

³ Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

⁴ Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

⁵ honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

⁶ honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

⁷ honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

⁸ honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

⁹ honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

¹⁰ honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

¹¹ Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

¹² Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

¹³ Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

¹⁴ huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

¹⁵ Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

¹⁶ Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

¹⁷ Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

¹⁸ Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

¹⁹ Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

²⁰ Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

²¹ Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

²² Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

²³ Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

²⁴ Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

²⁵ Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

²⁶ de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

²⁷ Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

²⁸ Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

²⁹ Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

³⁰ Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

³¹ så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

³² Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

³³ ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

³⁴ Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

³⁵ då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.