och makt bestyrkas ytterligare genom

hans herravälde över himmelen med dess

tordön och regn.

¹ Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

² Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

³ Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

⁴ Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

⁵ Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

⁶ Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

⁷ Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

⁸ Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

⁹ Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

¹⁰ med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

¹¹ Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

¹² De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

¹³ Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

¹⁴ Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

¹⁵ Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

¹⁶ Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

¹⁷ Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

¹⁸ Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

¹⁹ Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

²⁰ Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

²¹ Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

²² I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

²³ den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

²⁴ Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.