Klagan över att hans forna lycka har

vänt sig, så att till och med de

föraktligaste uslingar nu anse sig

bättre än han; plågorna unna honom ej

heller ro; Gud själv har blivit hans

fiende.

¹ Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

² Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

³ Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

⁴ Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

⁵ Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

⁶ I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

⁷ Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

⁸ en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

⁹ Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

¹⁰ med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

¹¹ Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

¹² Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

¹³ Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

¹⁴ Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

¹⁵ Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

¹⁶ Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

¹⁷ Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

¹⁸ Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

¹⁹ I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

²⁰ Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

²¹ Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

²² Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

²³ Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

²⁴ Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

²⁵ Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

²⁶ Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

²⁷ Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

²⁸ Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

²⁹ En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

³⁰ Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

³¹ I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.