vännerna: Vishetens gruva.

¹ Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;

² järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.

³ Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,

⁴ Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.

⁵ Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.

⁶ Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.

⁷ Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;

⁸ den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.

⁹ Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.

¹⁰ In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.

¹¹ Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

¹² Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?

¹³ Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.

¹⁴ Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»

¹⁵ Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.

¹⁶ Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.

¹⁷ Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.

¹⁸ Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.

¹⁹ Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.

²⁰ Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?

²¹ Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;

²² avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»

²³ Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.

²⁴ Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.

²⁵ När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,

²⁶ när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,

²⁷ då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.

²⁸ Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»