¹ Akter uppå, I himlar, jag vill tala; och i orden höre mins muns ord.

² Min lära drype såsom regn, och mitt tal flyte såsom dagg; såsom regn uppå gräs, och såsom droppar uppå örter.

³ Ty jag vill prisa Herrans Namn; gifvom vårom Gudi allena ärona.

⁴ Han är en klippa; hans verk äro ostraffelig; ty allt det han gör, det är rätt. Trofast är Gud, och utan allt argt; rättvis och from är han.

⁵ Den afvoga och onda slägten är honom ifråfallen; skamfläcker äro de, och icke hans barn.

⁶ Tackar du så Herranom dinom Gud, du galna och ovisa folk? Är han icke din Fader, och din Herre? Hafver han icke allena gjort och beredt dig?

⁷ Tänk uppå den förra tiden allt härtill, och betrakta hvad han gjort hafver med de gamla fäder; fråga din fader, han skall förkunnat dig; dina äldsta, och de skola sägat dig.

⁸ När den Högste utskifte folken, och utströdde menniskors barn, då satte han landamäre till folken, efter Israels barnas tal.

⁹ Ty Herrans lott är hans folk; Jacob är snöret till hans arf.

¹⁰ Han fann honom i vildmarkene; uti torro öknene, der styggeligit är; han förde honom omkring, och gaf honom lag, och bevarade honom såsom sin ögnasten.

¹¹ Såsom en örn utförer sina ungar, och flyger öfver dem; så räckte han sina vingar ut, tog dem, och bar dem uppå sina vingar.

¹² Herren allena ledde honom, och ingen främmande gud var med honom.

¹³ Han lät honom fara högt uppe på jordene, och födde honom med åkrens frukt; och lät honom suga hannog utu hälleberget, och oljo utu hårda stenen;

¹⁴ Smör af korna, och mjölk af fåren, samt med det feta af lamben, och fetesta vädrar, och bockar med feta njurar, och hvete; och lät honom dricka goda vindrufvos blod.

¹⁵ Och då han vardt fet och mätt, vardt han kåter; han är fet, tjock och stark vorden; och hafver öfvergifvit Gud, den honom gjort hade; sine helsos klippo aktade han ringa;

¹⁶ Och rette honom genom främmande gudar till nit; genom styggelse förtörnade han honom.

¹⁷ De offrade djeflom, och icke sinom Gud; dem gudom, som de intet kände; dem nyom, som icke tillförene varit hade, hvilka deras fäder intet dyrkat hade.

¹⁸ Dina klippo, den dig födt hafver, den öfvergaf du, och förgät den Gud, som dig skapat hafver.

¹⁹ Och då Herren det såg, vardt han vreder öfver sina söner och döttrar;

²⁰ Och han sade: Jag skall förskyla mitt ansigte för dem, och vill se hvad dem på sistone vederfaras kan; ty det är ett afvogt slägte, och sådana barn, der ingen tro uti är.

²¹ De hafva rett mig på det som icke är Gud; med deras afguderi hafva de förtörnat mig; och jag skall reta dem igen, på det som icke är folk; med ett galet folk skall jag förtörna dem.

²² Elden är upptänd i mine vrede, och skall brinna intill det nedersta helvetet; och skall förtära landet med sin växt, och skall uppbränna bergsgrunden.

²³ Jag skall samka olycko öfver dem; jag skall förskjuta alla mina pilar på dem.

²⁴ För hunger skola de försmäkta, och förtärde varda af skälfvo och ond sår; jag skall låta komma till dem vilddjurständer och grymma ormar.

²⁵ Utvärtes skall svärdet föröda dem, och invärtes förskräckelse; både dränger och pigor, den som dir med dem gråhårota.

²⁶ Jag skall säga: Hvar äro de? Jag skall borttaga deras åminnelse ifrå menniskomen;

²⁷ Om jag icke skydde för fiendernas vrede, att deras fiender icke skola varda stolte, och måtte säga: Vår höga hand hafver allt detta gjort, och icke Herren.

²⁸ Ty det är ett folk, der intet råd uti är, och intet förstånd är i dem.

²⁹ O! att de vise vore, och de måtte besinna, hvad dem framdeles öfvergå skall.

³⁰ Huru kommer det till, att en skall jaga tusende af dem, och två skola komma tiotusend på flyktena? Månn icke deras klippa hafva sålt dem, och Herren hafver öfvergifvit dem?

³¹ Förty vår klippa är icke såsom deras klippa; vare fiender äro der sjelfve domare om.

³² Deras vinträ är Sodoms vinträ, och af Gomorres åker; deras drufvor äro galle, de hafva bitter bär;

³³ Deras vin är drakaetter, och grymma huggormars galle.

³⁴ Är icke sådant fördoldt när mig, och försegladt i minom håfvom?

³⁵ Hämnden är min; jag skall vedergällat. På sin tid skall deras fot slinta; deras ofärds tid är när, och det dem tillstundar skyndar sig.

³⁶ Ty Herren varder dömandes sitt folk, och öfver sina tjenare skall han förbarma sig; ty han varder anseendes, att de äro slätt förgångne, och hvarken de beslutne, eller någon man är öfverblifven.

³⁷ Och man varder sägandes: Hvar äro deras gudar; deras klippa, der de förtröste sig uppå?

³⁸ Af hvilkas offer de åto det feta, och drucko vin af deras drickoffer; lät dem uppstå och hjelpa eder, och beskärma eder.

³⁹ Sen I nu, att jag allena äret, och ingen Gud är förutan mig; jag kan döda, och lefvande göra; jag kan slå, och kan hela, och ingen är, som utu mine hand kan fria.

⁴⁰ Ty jag vill lyfta mina hand upp i himmelen, och vill säga: Jag lefver evinnerliga.

⁴¹ När jag mins svärds ljungande hvetter, och min hand tager till straffa; så skall jag hämnas igen på mina fiendar, och vedergälla dem som mig hata.

⁴² Jag skall göra mina pilar druckna af blod, och mitt svärd skall äta kött, öfver de slagnas blod, och öfver fängelset, och öfver fiendens blottade hufvud.

⁴³ Fröjdens alle I som ären hans folk; ty han varder hämnandes sina tjenares blod; och varder nämnandes öfver sina fiendar; och skall nådelig vara sins folks lande.

⁴⁴ Och Mose kom, och talade all denna visones ord för folkens öron, han och Josua, Nuns son.

⁴⁵ Då nu Mose allt detta uttalat hade till hela Israel,

⁴⁶ Sade han till dem: Lägger på hjertat all de ord, som jag betygar eder i dag, att I befallen edor barn, att de hålla och göra all dessa lagsens ord.

⁴⁷ Förty det är intet fåfängt ord till eder, utan det är edart lif; och det ord skall förlänga edart lif på landena, dit I gån öfver Jordan till att intaga det.

⁴⁸ Och Herren talade till Mose på samma dagen, och sade:

⁴⁹ Gack upp på berget Abarim, uppå Nebo berg som ligger i de Moabiters land, tvärtöfver Jericho, och bese landet Canaan, som jag Israels barnom till eget gifva skall;

⁵⁰ Och blif död på bergena, då du dit uppkommen äst, och församla dig till ditt folk; lika som din broder Aaron blef död på de bergena Hor, och församlade sig till sitt folk;

⁵¹ Derföre, att I hafven brutit emot mig ibland Israels barn, vid trätovattnet i Kades, i den öknene Zin, att I icke helgaden mig ibland Israels barn.