¹ Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.

² Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.

³ Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?

⁴ En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.

⁵ Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.

⁶ Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.

⁷ Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.

⁸ All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.

⁹ Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.

¹⁰ Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.

¹¹ Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.

¹² Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;

¹³ Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.

¹⁴ Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.

¹⁵ Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.

¹⁶ Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.

¹⁷ Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.

¹⁸ Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.