¹ Min son, gif akt uppå mina vishet, böj din öron till mina läro;

² Att du må behålla god råd, och din mun veta beskedlighet.

³ Ty ene skökos läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja;

⁴ Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett tveeggadt svärd.

⁵ Hennes fötter löpa neder till döden; hennes råd gånger få helvetet.

⁶ Hon går icke rätt fram på lifsens väg; ostadig äro hennes steg, så att hon icke vet hvart hon går.

⁷ Så hörer mig nu, min barn, och viker icke ifrå mins muns tal.

⁸ Låt dina vägar vara fjerran ifrå henne, och nalkas intet intill hennes husdörr;

⁹ Att du icke skall gifva dina äro dem främmandom, och din år dem grymma;

¹⁰ Att främmande icke skola mätta sig af dine förmågo, och ditt arbete icke vara uti ens annars hus;

¹¹ Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafver;

¹² Och säga: Ack! huru hafver jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått;

¹³ Och hafver icke lydt mina lärares röst, och icke böjt min öron till dem som mig lärde?

¹⁴ Jag är fulltnär i all olycko kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafver.

¹⁵ Drick vatten utaf dina gropar, och hvad af dinom brunn utflyter.

¹⁶ Låt dina källor utflyta, och vattubäckerna uppå gatorna;

¹⁷ Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.

¹⁸ Din brunn vare välsignad, och gläd dig af dins ungdoms hustru.

¹⁹ Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå; låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.

²⁰ Min son, hvi vill du förlusta dig med en främmande, och famntager ens annars?

²¹ Ty hvars och ens mans vägar äro för Herranom, och han mäter alla deras gångar.

²² Dens ogudaktigas misshandel skall gripa honom, och med sina synders snaro skall han hållen varda.

²³ Han skall dö, derföre att han icke vill låta lära sig, och för sin stora dårskaps skull vill fara.